Jag står vid fönstret, ser regndropparna falla som om de visste något jag ännu inte förstått. Varje droppe speglar en del av mig, av mina tankar, mitt förflutna. Jag har gått igenom så mycket, men ändå känns det som om jag bara står still. Varför är det så svårt att ta plats, att visa världen vem jag egentligen är?
När jag blickar tillbaka ser jag fragment av en tid då jag levde mer genom andra än genom mig själv. Jag dansade till deras musik, följde deras rytm. Jag trodde att om jag bara var tillräckligt tyst, tillräckligt osynlig, skulle jag passa in. Det tog tid att inse att det inte var sant. Att vara tyst och osynlig var inte att passa in – det var att försvinna.
Så här står jag nu, inför mitt eget spegelbild. Det är en ny morgon. Jag tar ett djupt andetag, låter det fylla hela mitt väsen, och släpper det sedan ut som om jag släpper ut alla de gamla versionerna av mig själv. Jag behöver inte längre hålla fast vid dem.
Jag inser att livet inte handlar om att ständigt forma sig efter andra. Det handlar om att acceptera sig själv, med alla sina brister och styrkor, och att våga ta plats. Jag behöver ta plats. Inte för att skrika högst, inte för att överrösta någon annan, men för att jag är värd att synas. Min röst, mitt jag, är värdefullt.
Jag ser på världen utanför och ler. Regndropparna som föll så tungt har börjat avta, som om världen, precis som jag, har tagit ett djupt andetag och nu väntar på något nytt. Det är tid att kliva fram. Tid att visa vem jag är, på mina egna villkor.