Det var en kall höstkväll när jag stod vid fönstret och såg ut över gatan. Löven dansade i vinden, virvlade upp i luften som om de sökte en ny riktning, ett nytt syfte. Jag kände en sorts samhörighet med dem. Precis som löven, har mitt liv varit fyllt av rörelse, förändringar och ibland stormar. Men varje gång har jag landat, lite starkare och lite klokare än förut.
Jag är en person som alltid haft ett varmt hjärta för andra. Från ung ålder har jag haft förmågan att se det bästa i människor, även när de själva inte kan se det. Jag är den där vännen som människor kan komma till med sina bekymmer, och jag lyssnar utan att döma. Jag har alltid försökt hjälpa dem jag möter, med de verktyg jag har, för jag vet hur viktigt det är att bli sedd, hörd och förstådd.
Men trots min vilja att finnas där för andra, har det inte alltid varit enkelt. Genom åren har människor kommit och gått i mitt liv. Vissa har berikat min värld och hjälpt mig växa, medan andra har mött mig med fientlighet. Kanske var det för att jag vågade vara den jag är, utan att be om ursäkt, och det klarade de inte av. Jag har känt den smärtan när människor inte accepterar mig för den jag är, men jag har också lärt mig att deras missnöje inte handlar om mig, utan om deras oförmåga att förstå eller acceptera sina egna sårbarheter.
Mitt liv har varit en resa fylld av lärdomar, både från de som älskar mig och de som inte klarar av min styrka. Det har gjort mig till den jag är idag en person som står stadigt i sin egen sanning, och som fortsätter att se det bästa i andra, oavsett hur de väljer att möta mig.
Jag har lärt mig att min styrka inte ligger i att försöka bli omtyckt av alla, utan i att hålla fast vid den jag är, även när det blåser hårt. Det har funnits tider när jag ifrågasatt mig själv – när jag undrat om det vore enklare att anpassa mig, att släppa vissa delar av mig för att göra andra bekväma. Men varje gång har jag återkommit till samma insikt: jag kan inte vara något annat än mig själv. Och i det har jag funnit min verkliga styrka.
Genom åren har jag också insett att inte alla människor kommer att förstå eller uppskatta det jag har att erbjuda. Vissa kommer att se min öppenhet och vilja att hjälpa som en svaghet, medan andra kommer att avundas min förmåga att förlåta och gå vidare. Men jag har lärt mig att släppa taget om det. Jag kan inte kontrollera andras känslor eller reaktioner, bara mina egna. Så istället för att bära deras förväntningar eller fördomar, har jag valt att fokusera på de människor som ser mig för den jag verkligen är, och som uppskattar den värme och omtanke jag bär inom mig.
Det betyder inte att jag är ofelbar. Jag har gjort misstag, sårat människor ibland, precis som jag själv blivit sårad. Men i varje sådan stund har jag försökt att lära mig något, att förstå både mig själv och andra lite bättre. Det är i de svåra ögonblicken jag växt mest, och jag har kommit att se varje motgång som en möjlighet att bli ännu mer grundad i den jag är.
Mitt hjärta är stort, och ibland kan det kännas som om jag bär hela världens känslor på mina axlar. Men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Jag är stolt över min förmåga att känna, att vara närvarande och att bry mig. I en värld som ofta kan kännas kall och distanserad, väljer jag att vara den som sträcker ut en hand, som ser de små detaljerna i människors liv och som erbjuder min hjälp, även när det inte alltid är lätt.
Det är kanske just därför jag ibland väcker motstånd hos vissa. För det är inte alla som klarar av att möta någon som ser dem så tydligt, som speglar tillbaka deras egna osäkerheter. Och även om det ibland gör ont när människor vänder sig bort eller inte kan ta emot det jag vill ge, så har jag lärt mig att det inte är mitt ansvar att bära deras rädsla. Mitt ansvar är att fortsätta vara sann mot mig själv, att fortsätta sträva efter att göra gott och hjälpa där jag kan, utan att förvänta mig något i gengäld.
Jag vet att den resa jag gör är min egen, och att de som vill följa med, kommer att göra det. Och de som inte kan, får gå sin egen väg. Det viktiga för mig är att jag, i varje steg jag tar, kan stå rakryggad och känna att jag varit sann mot mitt hjärta och det, i sig, är mer än nog.
Det största problemet jag ofta ställs inför är att människor inte riktigt förstår mig. Jag vet att jag ibland kan vara för mycket för vissa, med mina starka känslor, min vilja att hjälpa, och mitt sätt att se rakt igenom människor. Men det är som om de missar poängen jag vill inget annat än att mötas på djupet, på riktigt. När jag öppnar mig själv för andra, när jag ger min tid, min energi och mitt hjärta, vill jag att det ska bli något genuint. Men ofta känns det som om människor inte är redo för det. De ser min omtanke som överväldigande, eller kanske till och med skrämmande.
Det som kan vara ännu mer frustrerande är när jag möter människor som har gått igenom svåra saker, människor som bär på osynliga ärr. Jag känner deras smärta, även om de inte säger något, och jag vill bara hjälpa dem att läka. Men ibland möts jag av motstånd, nästan som en mur. Det är som om de övertygat sig själva om att de inte längre är skadade, att de lagt allt bakom sig. Och även om jag ser genom deras fasad, måste jag acceptera att de inte är redo att konfrontera sin egen smärta.
Det är svårt att stå bredvid och se någon jag bryr mig om förneka sina egna känslor, sin egen verklighet. Jag vill inget hellre än att hjälpa dem inse att det är okej att vara sårad, att det är en del av att vara människa. Men jag har också lärt mig att jag inte kan tvinga någon att se något de inte är redo att se. Så även om det skaver inom mig, måste jag ibland ta ett steg tillbaka och låta dem ta sig igenom sin resa i sin egen takt.
Och kanske är det just där som den stora skillnaden mellan mig och andra ligger. Jag är inte rädd för att dyka djupt ner i känslorna, att konfrontera det svåra och bearbeta det. Jag vet att det är där den verkliga läkning sker. Men för många är det för mycket, och de väljer att blunda för det som fortfarande gör ont. Det gör det ibland svårt för mig att förstå dem, och svårt för dem att förstå mig.
Men trots allt detta, har jag kommit att acceptera att alla har sin egen resa, sin egen takt. Jag kan inte förändra dem, lika lite som jag kan förändra mig själv för att passa in i deras värld. Det enda jag kan göra är att fortsätta vara den jag är att erbjuda mitt stöd, min empati och min vilja att förstå, även när jag själv inte alltid blir förstådd. Det är en utmaning, men det är också vad som gör mig till den jag är.