Tickande Bomb – Om jag visste

Jag vaknade den här morgonen med en knytnäve i bröstet. En ilska som inte kunde sättas i ord och en sorg som hängde över mig som en våt filt. Det var som att vakna med tyngden av världen pressad mot mitt bröst.

Känslan av att någon förföljde mig var nästan fysisk. Det var inget jag kunde se, men det fanns där – som en skugga i ögonvrån, som en osynlig blick som brände i nacken. Jag drog täcket tätare omkring mig, som om det kunde skydda mig från något jag inte ens förstod.

Jag ville skrika. Kasta ur mig allt det där som kändes som ett instängt vrål i mitt inre. Jag ville gråta, släppa fram en flod av tårar som kunde rensa ut allt det svarta. Men ingenting kom. Inte ett ljud, inte en droppe.

Det var som om jag hade frusit fast. Som om jag var en tickande bomb, så full av känslor att jag inte visste vilken jag skulle börja med. Jag var rädd för att explodera men ännu mer rädd för att stanna kvar i det här tillståndet.

Tick, tack. Tick, tack.

Tiden gick medan jag låg där, oförmögen att röra mig. Kanske var det bara minuter, kanske timmar. Det kändes som en evighet. Bomben tickade vidare, varje sekund ett hot om en katastrof som närmade sig.

Till slut reste jag mig, tung och långsam, som om jag rörde mig genom vatten. Jag gick fram till spegeln, stirrade på den person som mötte mig där. Jag såg arg ut, men under det fanns något annat – något skört, något som försökte gömma sig.

“Vad vill du?” frågade jag min spegelbild, nästan som om jag förväntade mig ett svar.

Men spegeln var tyst. Liksom jag själv.

Jag gick ut i köket, satte på kaffe och lutade mig mot diskbänken medan jag väntade. Doften av nybryggt kaffe fyllde rummet, men det skingrade inte känslan av förföljelse, av mörkret som klängde sig fast.

Jag tog koppen och satte mig vid köksbordet. Stirrade på kaffet medan det blev kallt. Tankarna snurrade, utan mål eller riktning, som ett trassligt garnnystan som ingen orkade reda ut.

Tick, tack. Tick, tack.

Plötsligt slog det mig: Jag väntade. Jag väntade på något som skulle hända, något som skulle lösa allt. Men vad väntade jag på? Att någon annan skulle dra ut sladden till bomben? Att känslorna skulle försvinna av sig själva?

Det var då jag insåg att jag inte kunde vänta längre.

Jag tog fram ett tomt papper, en penna. Började skriva utan att tänka. Ord vällde fram, osammanhängande och råa. Ilska, sorg, rädsla. Allt det där som hade legat och jäst inom mig rann nu ut på papperet.

Tick, tack. Tick, tack.

När jag skrev kändes det som om bomben inom mig började sakta ner. Tickandet avtog, som om varje ord jag skrev var en tråd som lindades upp från dess mekanism.

Och när jag till slut lade ner pennan var det som om något hade lossnat inom mig. Bomben var inte borta, men den hade slutat ticka. Jag visste att den kanske skulle börja igen, men just nu – just här – kändes det som om jag hade kontroll.

Jag reste mig, andades djupt. Tittade ut genom fönstret på en himmel som såg ljusare ut än den gjort på länge. Kanske var det en illusion, men just då spelade det ingen roll.

Jag hade överlevt morgonen. Och för första gången på länge kändes det som om det fanns en chans att också överleva dagen.

Det var en vanlig morgon, precis som alla andra, men ändå låg något mörkt och dovt i luften. Luften var tjock av osynliga bojor, de som band kroppen i små, oändliga spänningar. Varje steg var tungt, varje andetag något som måste tvingas fram, som om jag var inlåst i en kropp jag knappt längre kände igen. Hjärtat dunkade, inte av förväntan eller glädje, utan som ett varningsljus i en outhärdlig takt.

Jag har blivit bra på att hålla fasaden, att le och svara artigt, att låtsas som om allt är under kontroll. Men inuti är jag en tickande bomb. En osäkerhet växer som en ondskefull skugga, en klump av frustration och ilska som växer för varje liten sak som går fel, för varje liten sak som måste hanteras med behärskning. Jag har haft tillräckligt. Jag har fått nog av att le, nicka och ignorera den svarta ilskan som bubblar i mig.

Det är som om ingen riktigt ser mig, ser vad jag kämpar med, ser vad som pågår bakom det där leendet. De ser bara den kontrollerade, tysta jag som biter ihop. Jag önskar att någon bara skulle stanna upp, se in i mina ögon och säga: ”Jag ser dig. Jag hör dig. Och allt kommer att bli bra.” Jag vill att någon ska känna hur mycket jag håller tillbaka, hur mycket som skulle kunna explodera om jag bara tillät mig själv att släppa taget för en enda sekund.

Men istället biter jag ihop, varje dag, varje sekund. Jag håller andan och väntar på att ilskan ska lägga sig, väntar på att trycket ska minska. Fastän jag vet att det inte kommer ske av sig själv. Att om jag inte tillåter mig att känna, att släppa ut allt som hållits begravt så djupt, så kommer det att växa sig starkare, som en flod bakom en sprucken damm.

Det finns en rädsla i mig, att jag en dag inte kommer kunna hålla tillbaka, att jag bara kommer flippa ut på första bästa. På någon som inte har en aning om vad som pågår, någon som inte förtjänar min ilska. Jag vill inte vara den personen, men just nu känns det som att jag inte har något val.

Så jag fortsätter att försöka. Varje dag, varje stund.