Jag står fortfarande i mitten av två världar, fast i en evig dragkamp mellan två kulturer som båda på något sätt är mina. Jag föddes in i en kultur, omgiven av traditioner och värderingar som genomsyrade allt från vårt språk till maten vi åt och hur vi pratade med varandra. Men jag växte upp i en annan, med helt olika normer och förväntningar, och sedan dess har jag försökt hitta mig själv utan att riktigt veta vem jag är.
I mitt barndomshem var livet fyllt av det som mina föräldrar tog med sig från sitt hemland. Jag älskade vissa delar av det – doften av hemlagad mat som alltid påminde mig om tryggheten hemma, språket som jag lärt mig tala flytande men som utanför hemmet bara användes i korta samtal med släktingar. Mina föräldrar hade starka förväntningar på mig, osynliga regler som jag var tvungen att följa. De sa att jag måste hålla fast vid vår kultur, att det var den som definierade oss och skulle hjälpa mig att förstå vem jag är.
Men när jag gick utanför hemmets dörrar kändes det som att jag hamnade i en helt annan värld. I skolan, bland mina vänner, fanns en annan verklighet. Där behövde jag anpassa mig, förstå och acceptera normer som skilde sig från allt jag lärt mig hemma. Jag ville så gärna passa in, vara som alla andra, men varje gång jag tog ett steg närmare den nya kulturen kändes det som att jag förrådde den gamla. Jag kämpade för att hitta balansen, men det var som om jag ständigt misslyckades.
Det svåraste är inte att känna sig utanför – utan att känna sig som en främling i båda kulturerna. Hemma kunde jag inte fullt ut förstå mina föräldrars förväntningar på mig. Varje gång de pratade om vikten av att hålla fast vid traditionerna, kände jag en tyngd över bröstet. Jag visste att de hade rätt på sitt sätt, men hur kunde jag förklara för dem att jag också längtade efter något annat? Att jag inte bara ville leva i deras värld, utan också skapa en egen identitet i den värld jag växt upp i.
Samtidigt, ute i samhället, kände jag mig aldrig helt hemma där heller. Även om jag pratade språket och förstod koderna, fanns det alltid en känsla av att jag inte riktigt passade in. Ibland när jag pratade om mina föräldrars bakgrund kände jag blickarna från mina vänner – en nyfikenhet som ibland också var en sorts distans. Som om jag var annorlunda, även om jag försökte dölja det.
Det är en kamp som fortfarande pågår, en ständig dragkamp mellan två världar där jag försöker hitta min plats. Ibland känns det som att jag är mitt emellan för nära för att släppa taget om min familjs kultur, men för långt bort för att fullt ut omfamna den nya. Jag har ännu inte hittat rätt, och det känns som att varje steg framåt innebär ett steg tillbaka i någon annan riktning.
Vem är jag egentligen? Är jag den person mina föräldrar ser den som förväntas hålla fast vid vår kultur och värna om den? Eller är jag den jag blir när jag försöker passa in i samhället jag vuxit upp i? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag är fast i denna kamp, och jag vet inte om det någonsin kommer att bli lättare.
Men kanske är det okej att inte ha alla svar just nu. Kanske är själva kampen en del av vem jag är – en person som lever mellan två världar, försöker navigera mellan dem och samtidigt skapa en identitet som tillhör mig och ingen annan. Jag hoppas att jag en dag kan hitta balansen, men tills dess fortsätter jag kämpa, fortsätter leta efter vem jag egentligen är.