I varje leende jag visar, är det en sorg bakom masken. Ingen ser, ingen hör mitt tysta skrik. Det är som om världen går förbi, oberörd, medan jag står stilla. Det är en stillsam ensamhet, en som inte märks men som känns, djupt in i bröstet.
Jag ler när jag möter deras blickar, så som förväntas av mig. Min mun formar ord och mitt ansikte speglar glädjen jag tror att de vill se, men inuti är det som om varje leende drar åt ett rep runt mitt hjärta, stramar till, pressar, klämmer.
De osynliga tårarna sveper förbi, tysta som nattens vindar. Jag håller huvudet högt, säger de rätta sakerna, spelar min roll så väl att jag ibland nästan tror på den själv. Men när natten faller, och jag är ensam igen, är fasaden borta, och sanningen kryper fram.
Smärtan är ihärdig, den tär och river. Den är där på morgonen när jag vaknar, på kvällen när jag somnar, och varje sekund däremellan. Den är en ständigt närvarande följeslagare, en som aldrig lämnar mig ensam även när jag så desperat önskar det.
Saknaden är stor, som ett oändligt mörker. Det är en längtan efter något jag inte längre kan minnas, eller kanske aldrig haft. En famn som kunde hålla mig, en röst som kunde förstå mig, ett hjärta som kunde se mig. Men det är bara jag här, kvar i tystnaden, kvar i tomheten.
De ser inte mig. Ingen ser mig. Kanske för att jag inte vill att de ska se, kanske för att jag inte vet hur jag ska visa mig. Så jag fortsätter att le, fortsätter att dölja den oändliga sorgen bakom min mask. För det är enklare så.