Jag sitter här, ensam i soffan, och tänker på dig. Det är en tanke som inte borde få ta plats, en tanke som jag har försökt jaga bort så många gånger. Men trots allt, trots allt det du gjorde, hittar den alltid tillbaka. Jag frågar mig själv: Vad är det som gör att jag fortfarande tänker på dig, fast jag vet hur illa du gjorde mig?
Jag borde hata dig. Du lämnade mig i spillror, trasig på ett sätt som jag aldrig hade trott var möjligt. Jag litade på dig, trodde att vi hade något verkligt, något som skulle kunna överleva stormarna. Men när vinden började blåsa, när problemen hopade sig, var det du som först vek undan. Du lämnade mig med ett sår så djupt att det fortfarande blöder, även nu, månader senare.
Men det är inte hat jag känner. Det är en konstig, förvrängd form av sorg och längtan, som om jag sörjer den person jag trodde att du var, inte den du visade dig vara. Jag undrar ibland om jag var blind, om jag missade alla varningssignaler, eller om jag bara inte ville se dem. Kanske båda.
Ditt svek borde ha släckt alla tankar på dig, men istället har de fastnat som en envis melodi i bakhuvudet, en som jag inte kan få tyst på. Och kanske är det därför jag tänker på dig för att det är så mycket som är obesvarat, så mycket jag aldrig fick förstå.
Men mitt i allt detta finns det en ljuspunkt. Din son, han som du lämnade lika hastigt som du lämnade mig, har börjat besöka mig ofta. Han knackar på dörren med ett försiktigt leende, som om han är rädd att störa. Men när han kliver in, ser jag hur hans axlar sjunker, hur lugnet sprider sig i hans blick. Han känner sig trygg här, i mitt hem, och kanske är det för att han känner att jag också är trasig, precis som han.
Jag vet att det är fel av mig att tänka så, men ibland känns det som om han är det enda som är kvar av dig som är värt att hålla fast vid. Han påminner mig om den människa jag en gång trodde att du var, den du kanske hade kunnat vara om du inte hade låtit dina egna demoner vinna.
Vi pratar ibland, din son och jag. Vi pratar om skolan, om hans drömmar, och ibland om dig. Han frågar inte direkt, men jag ser frågorna i hans ögon, samma frågor jag själv har ställt mig tusen gånger: Varför? Vad gick fel? Vad kunde vi ha gjort annorlunda?
Jag försöker ge honom svar, men oftast sitter vi bara tysta, delar den oformliga smärtan som vi båda bär på. Och på något sätt, i dessa stunder, känner jag mig mindre ensam. Kanske för att jag vet att jag inte är den enda som kämpar med de här känslorna, kanske för att jag ser en spegelbild av mig själv i hans unga, förvirrade ansikte.
Vad är det som gör att jag tänker på dig? Kanske är det för att jag fortfarande, trots allt, inte har gett upp hoppet om att förstå. Eller kanske är det för att jag vet att oavsett vad du gjorde, så finns det en del av dig i din son, och genom att ta hand om honom, tar jag också hand om de kvarvarande bitarna av mig själv.
Och kanske, bara kanske, kommer jag en dag att kunna tänka på dig utan smärta, utan frågorna som gnager. Men tills dess fortsätter jag att öppna dörren för din son, att ge honom den trygghet och kärlek som vi båda behöver. För i honom ser jag både vad vi förlorade och vad som fortfarande kan räddas.