Det är märkligt hur livet kan kännas så lätt en dag, som om inget någonsin varit fel. Just den dagen, när solen lyser klarare, och luften känns lättare att andas. Det är som om världen öppnar sig, och jag svävar fram utan att en enda tyngd ligger på mina axlar. Inget bekymmer kan nå mig, och tankarna är enkla. Då känns det som jag inte behöver någon – att ensamheten faktiskt kan vara min vän.
Men så kommer den andra dagen.
Den dagen när jag knappt orkar stiga ur sängen, och varje steg känns som en börda. Luften är plötsligt tung att andas, och ensamheten är inte längre min vän utan en fiende. Den kryper sig in under huden, den där känslan av tomhet. Som om inget kan fylla det tomrum som så obevekligt hånar mig. Då vill jag bara ha någon där, någon att luta mig mot, någon att prata med. Någon som kan bryta den där förlamande stillheten och påminna mig om att jag inte är ensam, även när det känns så.
Livet är en märklig berg- och dalbana. Ena dagen uppe på toppen med utsikt över allt som är möjligt, och nästa nere i en djup dal, där horisonten känns oändligt långt borta. Jag vet att det går upp och ner, och att dessa dagar är en del av min resa. Men ibland, i de mörkare stunderna, längtar jag efter något som är konstant. Någon som kan vara där både när jag svävar fritt och när jag faller.
Men jag fortsätter. Dag för dag.