Att leva med någon som sakta suger livskraften ur en är som att simma i ett hav med blod rinnande från ett öppet sår, medan en vithaj cirkulerar, väntar och lurar. Kanske var det tanken på kärlek som dolde verkligheten, förblindade blicken och gjorde att varningstecknen ignorerades.
Allt verkade perfekt i början – charm, humor, uppmärksamhet – en förtrollning som var svår att bryta. Det var lätt att ursäkta de första tecknen, självsäkerheten som ibland kändes överväldigande, det dominerande sättet att tala och föra sig. Det som inte syntes då var tomheten bakom masken, mörkret som dolde sig bakom den bländande fasaden.
Det började med små saker. En anmärkning här, en subtil nedvärdering där. Om klädvalet, om ordvalen, om de små vardagliga sakerna som plötsligt blev fel. Känslor blev mötta med kalla ord: “Du överreagerar,” eller ett nonchalant skakande på huvudet. Tårarna en gång, två gånger, fler än vad som kunde räknas blev till något som förminskades, ett “du är för känslig, dramatisk,” som om äkta känslor var en brist istället för något mänskligt.
Sakta men säkert började värmen inom dö. Varje försök att visa känslor möttes med hån eller en suck av besvär. Det blev en ständig kamp för att duga, för att inte förstöra friden. Tankarna kom gång på gång: kanske var allt överdrivet, kanske låg felet hos en själv. Men trots den inre kampen växte en känsla av att något var fruktansvärt fel.
En dag, i ett ögonblick av ovanlig klarsyn, gick det upp för en att varje känsla, varje tår, varje ord hade blivit till ett vapen i någon annans händer. Varje svaghet blottades och förvandlades till något som kunde vridas om, användas emot en. Det var som att stå blödande i ett hav, omgiven av hajar, med vetskapen att det aldrig skulle finnas någon där för att skydda eller vårda.
Insikten sved, men var också en befrielse, en första gnista av styrka. Att lämna var som att simma mot ytan, kämpa mot vågorna, för att äntligen få dra in ett djupt andetag av frihet. Det var inte lätt. Den inre striden, skuldkänslorna, känslan av otillräcklighet – allt följde som skuggor. Men friheten fanns där, en långsam men stadig resa mot att återerövra sin egen värdighet och styrka.
Och när havet slutligen var bakom, och den sista hajen lämnat i fjärran, kom en stillhet, en tyst triumf.