Jag kan säga farväl tusen gånger, men ändå finns du kvar. Du spökar i mina tankar, smyger dig in i varje stilla ögonblick och vägrar att lämna. Som om varje gång jag sluter ögonen, är du där, påminner mig om allt det som en gång var. Hur kan någon som är borta fortfarande ha en sådan makt över mig? Jag försöker förvisa dig, men du håller fast, likt en envis skugga som vägrar släppa taget.
Det är under nätterna du är som starkast. När världen är tyst och mörkret lägger sig som en filt över allt. Det är då dina minnen blir högre, nästan som viskningar som tränger sig igenom varje försvar jag byggt upp. Jag försöker ignorera dem, försöker stänga ute din röst, men du är där ändå. Jag säger till mig själv att jag har gått vidare, att jag har släppt taget, men varje gång jag blundar är du tillbaka, och jag inser hur långt borta den sanningen egentligen är.
Du finns i små detaljer, som ett eko av det som en gång var vårt. I en låt på radion, i doften av regn, i en plats jag går förbi. Jag försöker hålla huvudet högt, låtsas som om jag är stark nog att gå vidare, men i ärlighetens namn… det är jag inte. Du har blivit en del av mig, en del jag desperat vill glömma, men ändå inte kan.
Jag undrar ibland om det någonsin kommer en dag då du försvinner helt. När jag inte längre känner din närvaro i varje hörn av mitt sinne. Jag vill tro att den dagen kommer, att jag en dag ska vakna och känna mig fri från dina spöken. Men just nu känns det som en avlägsen dröm.
Och ändå, mitt i allt detta, vet jag att tiden kanske inte löser allt. Att vissa människor, som du, stannar kvar oavsett hur mycket vi önskar att de skulle försvinna. Kanske handlar det inte om att släppa taget, kanske är det bara något vi lär oss att leva med. Du är där, som en skugga i bakgrunden, men kanske en dag kommer jag kunna gå framåt, utan att ständigt känna tyngden av ditt minne.
Men än så länge, säger jag farväl, om och om igen, i hopp om att en dag ska vara den sista.