Det var fredag, och jag hade en liten känsla av att det skulle bli skönt med helg. Ett par dagar att släppa tankarna på jobbet, att bara få existera utan alla de krav som ställts under veckan. Men ju närmare slutet av dagen kom, desto starkare blev känslan av något mörkt i bakgrunden, något som gnagde. Ensamheten.
Sällskapssjukan grep tag i mig. Den där känslan av att vilja vara med någon, att bara få dela en stund tillsammans, varenda skratt, varenda tystnad. Men istället stod jag här, ensam i min lägenhet med bara skuggor som sällskap.
Och så kom det födelsedagen. En dag jag velat fira, men också en dag som fyllde mig med viss osäkerhet. Jag hade skickat ett par meddelanden till de jag trodde stod mig nära. Kanske vi kunde träffas på en pub nästa helg, ta en öl eller två, bara vara och fira att ännu ett år hade gått? Men svaren var kalla och avvisande. En efter en kom de in, ursäkter staplade på ursäkter. Ingen kunde.
Det var då insikten kom. Jag hade sett dessa människor som vänner, som någon form av trygghet i min tillvaro. Men nu, när jag sträckte ut handen, möttes jag av en tomhet som sved värre än ensamheten själv. Det var som om varje “nej” skar bort en bit av mig, tills det knappt fanns något kvar.
Jag satt ensam den fredagen, och tystnaden blev min bästa vän. Jag behövde inte längre låtsas, inte längre försöka hålla kvar människor som tydligt visat var de stod. De så kallade vännerna, de som borde ha varit där, var nu bara ansikten i mitt förflutna. Så jag tog beslutet att klippa banden att låta tystnaden tala för mig.
Kanske skulle ensamheten kännas svår i början, men det fanns något befriande i att släppa de som inte fanns där för mig. Kanske var det äntligen dags att börja om, att bygga något nytt. Och när nästa födelsedag kom, då kanske jag skulle sitta där, omgiven av de som verkligen brydde sig, eller kanske bara av mig själv – men i alla fall med en ärlig tystnad som sällskap.