Många säger att jag låter pessimistisk ibland, men de har fel. Det handlar inte om att se mörkt på saker, utan att vara realistisk. Livet har inte alltid gett mig de enklaste korten att spela med, och jag har lärt mig att inte förvänta mig för mycket, inte tro på sagor eller tomma löften. För det är så man skyddar sig själv – genom att inte låta sig ryckas med av falska förhoppningar. Men tro inte för ett ögonblick att jag inte vill tro, att jag inte vill känna glädje igen.
För sanningen är, jag var en glad person en gång. Den där glädjen kom naturligt, som en del av mig. Men någonstans på vägen togs den ifrån mig. Kanske var det bit för bit, med varje liten besvikelse och varje tomt löfte. Eller kanske försvann den på en gång, i ett ögonblick av förlust eller smärta, när jag insåg att saker och ting aldrig skulle bli som jag trodde.
Jag saknar den delen av mig. Det är som att ha tappat bort något värdefullt, något som hörde hemma inuti mig men som nu känns främmande och långt borta. Och kanske har jag låtit den där realistiska sidan av mig bli ett skyddsnät. Om jag inte förväntar mig för mycket, då kan jag heller inte bli besviken, eller hur? Men glädjen… den finns nog fortfarande där någonstans, begravd under lagren av försvar och realistiska tankar.
Jag behöver bara hitta den igen.
Jag vet att det kommer att ta tid. Det är inget som kommer över en natt, och jag förväntar mig inte heller att någon annan ska kunna ge mig den tillbaka. Det är mitt jobb, min resa. För i slutändan handlar det om att jag måste hitta den inom mig själv, den där glädjen som en gång var så självklar.
Så nej, jag är inte pessimistisk. Jag är realistisk. Och realistiskt sett, vet jag att jag kommer dit. Det kommer att ta sin tid, men jag kommer att hitta tillbaka till den där delen av mig. Jag kommer att återerövra glädjen som en gång var min.