Den där längtan, den fantasi som klamrar sig fast, hänger kvar som en envis dimma som vägrar lätta. Jag kan känna den i varje tyst stund, varje ögonblick då världen stannar till och ger mig tid att andas. Den viskar om gamla minnen, stunder som jag nästan har glömt men som fortfarande har kvar sin glöd.
Men jag vet att det är just det – en fantasi. Du finns inte längre här, och livet har gått vidare. Jag har gått vidare. Ändå finns det där, den där envisa känslan, som om hjärtat inte riktigt vill förstå vad huvudet redan vet. Det är över.
Jag vill att det ska försvinna, den där längtan, men den vägrar. Kanske är det för att jag fortfarande håller fast vid en liten bit av det som var. Kanske är det för att jag ännu inte har släppt taget helt. Men tiden går, och så småningom kommer den där fantasin försvinna. Tills dess får jag bära den med mig, en påminnelse om allt som var och allt som inte längre är.