Jag minns första gången jag kände att något var sönder i mig. Det var som att en glasskiva sprack, ljudlöst men omöjligt att ignorera. Det var inte en dramatisk smäll, inte heller en omedelbar känsla av att något var trasigt. Nej, det var mer subtilt, som ett knakande i isen under mina fötter, ett litet knak här, ett där, tills jag plötsligt en dag stod på en spricka som vägrade att gå ihop.
Jag förstod inte vad som hände, och kanske var det just det som var det mest förvirrande. För om jag inte ens förstod vad som var fel, hur kunde jag någonsin laga det? Det fanns ingen manual för hur jag skulle hitta de trasiga delarna och sätta dem på plats igen. Och ärligt talat, ibland visste jag inte ens var jag skulle börja leta. Skulle jag rota runt i gamla minnen? Eller försöka se till framtiden? Var det i det förflutna jag behövde leta, eller var det nutiden som skavde?
Det är en märklig sak, att läka. Först måste man erkänna att man är trasig. Och det är inte alltid så enkelt. Vi lever i ett samhälle där vi förväntas vara starka, där vi ofta inte har tid eller utrymme att sätta oss ner och verkligen känna efter vad som har gått sönder. Istället är vi bra på att lappa ihop oss med tillfälliga lösningar – vi distraherar oss med arbete, relationer, eller kanske bara vardagens alla krav. Men jag insåg en dag att jag inte längre kunde fortsätta så. Jag behövde stanna upp och möta sprickan i min glasskiva, för hur jag än försökte undvika den, så fanns den där.
Men när jag väl vågade titta närmare på vad som gick sönder i mig, insåg jag att det inte bara handlade om en enskild händelse eller ett enda beslut. Det var en långsam uppbyggnad av saker jag inte tillät mig själv att känna eller förstå. Det var relationer som slet på mig, förväntningar som kändes som en tung ryggsäck, och år av att försöka passa in i roller jag egentligen aldrig riktigt passade i.
Läkningen har inte varit en rak linje. Jag har fallit tillbaka många gånger. Men varje gång har jag lärt mig något nytt om vad som fick mig att gå sönder från början. Jag har börjat förstå att det som brast i mig inte nödvändigtvis var ett tecken på svaghet, utan snarare på styrka – att jag kunde känna, att jag kunde bryta ihop, och att jag nu, långsamt, kan sätta ihop mig själv igen, bit för bit.
Det är en konstig känsla att försöka laga något som inte syns på utsidan. Världen ser dig kanske som hel, men inuti vet du att du håller på att samla skärvor. Och det är okej. Det är inte alltid nödvändigt att ha alla svaren, att vara helt hel. Ibland är det viktigaste att bara erkänna att man är på väg – att man har valt att börja processen, även om den är lång och krokig.
För det är där, i kampen att läka, som vi verkligen lär oss vem vi är. Och kanske är det inte målet att bli som vi var innan vi gick sönder, utan att bli en ny version av oss själva, en som bär våra sprickor med stolthet, som ett bevis på att vi har överlevt. Och det, tänker jag, är en styrka i sig.