Vaknade tidigt, kanske för tidigt. Klockan på nattduksbordet visade en tid som ingen borde vara vaken vid, men sömnen hade lämnat mig, och rummet var för stilla för att bjuda in den tillbaka. Tystnaden låg som en tät filt över huset, en tystnad som inte lugnar utan kväver. Jag låg där och stirrade på taket, räknade sprickor som om de skulle kunna ge mig någon form av tröst. De gjorde inte det.
Det fanns en känsla i bröstet, en tyngd som jag inte kunde förklara. Det var som om varje andetag krävde mer kraft än det borde. Som om jag varje gång måste övertala mig själv att det faktiskt är värt att fylla lungorna igen. Tanken slog mig – vad är poängen med att kämpa, när varje steg känns som att trampa i kvicksand?
Men någonstans i mig fanns en röst. Svag, nästan ohörbar, men den fanns där. Den sa att jag måste fortsätta. Inte för att jag ville, men för att jag måste. För att någonstans, kanske inte idag eller imorgon, men någon gång, skulle tyngden lätta. Det är vad de säger, eller hur? Att saker blir bättre. Men just nu känns det som en lögn.
Jag klev ur sängen, bara för att tystnaden blev för mycket att bära liggandes. Golvet var kallt mot mina fötter, och jag lät känslan av kyla dra mig tillbaka till verkligheten. Stegen till köket var mekaniska. Kaffekannan stod där på sin vanliga plats, och jag fyllde den med vatten, nästan som om jag försökte fylla något i mig själv också. Jag såg vattnet droppa ner i kannan, och för en stund stod jag bara där och stirrade. En droppe i taget, precis som varje andetag, varje steg.
Jag önskar att jag kunde säga att något mirakulöst hände. Att solen bröt igenom molnen och påminde mig om livets skönhet. Men det gjorde den inte. Istället var det bara jag och tystnaden, och kaffedoften som långsamt spred sig genom rummet. En liten sak. En liten påminnelse om att jag fortfarande är här.
Så jag satte mig vid bordet, stirrade ut genom fönstret och andades. Bara andades. En droppe i taget, ett andetag i taget. Och även om tanken på att ge upp låg där som en skugga, så satt jag ändå kvar. Jag kämpar fortfarande. För vad annars kan jag göra?