Det var en kall natt i december när Erik vaknade med ett ryck. Hans bröst var tungt, och det kändes som om en järnhand kramade hans hjärta. Han slet upp ögonen, men mörkret runt omkring honom var tjockt och förlamande, som om det trängt sig in i själva hans själ. Svetten pärlade sig på hans panna, och hans andning var snabb och ytlig.
Han försökte resa sig upp från sängen, men benen kändes som bly. Allt han kunde göra var att stirra ut i mörkret, där skuggor dansade och virvlade framför honom, skuggor av något hotfullt, något okänt. Han mindes fragment av drömmen – en oändlig korridor där väggarna slöt sig samman, närmare och närmare, tills de nästan krossade honom. Det var något där inne, något han inte kunde se men som han visste jagade honom.
Erik försökte lugna sig själv, försökte tänka logiskt, men tankarna snurrade vilt, som en storm utan slut. Varje ljud i det gamla huset – träets knakande, vinden som visslade genom sprickorna – förstärktes till något olycksbådande. Hans hjärta slog så hårt att det kändes som om det skulle slita sig ur bröstet.
Han förde händerna till ansiktet och kände hur de darrade. Mardrömmar var inget nytt för honom, men denna var annorlunda. Den hade grävt sig in i hans sinne och vägrat släppa taget. Paniken började växa inom honom, som en våg som hotade att svepa bort honom. Han kände hur en kyla spred sig genom kroppen, inte från det kalla rummet, utan från insidan, från en plats han inte kunde nå eller kontrollera.
Det var då han hörde det – ett ljud som inte hörde hemma i nattens vanliga läten. Det var en låg, genomträngande viskning, som om någon eller något stod precis bredvid honom och talade i hans öra. Han ryckte till, vände huvudet snabbt, men där var ingenting. Ingenting förutom mörker och de tunga slagen av hans eget hjärta.
Erik försökte resa sig igen, men benen bar honom inte. Han föll tillbaka i sängen, omgiven av sin egen rädsla. Vad var det som hade hänt? Var detta en del av drömmen, eller hade mardrömmen följt med honom in i verkligheten? Var han vaken, eller drömde han fortfarande?
Han famlade efter sin mobiltelefon på nattduksbordet, men hans hand skakade så mycket att han knappt kunde hålla i den. Skärmen lyste upp, kastade ett blekt sken i rummet och visade tiden – 03:14. Han försökte fokusera på något, vad som helst, för att bryta panikens grepp. Han öppnade en app, försökte läsa något, men orden dansade framför hans ögon, omöjliga att fånga.
En ny våg av panik sköljde över honom. Hans tankar blev alltmer osammanhängande, och han kunde inte skaka av sig känslan av att något var fel, fundamentalt fel. Kanske hade drömmen varit en varning? Kanske var det något som lurade i mörkret, något han inte kunde se men som var där, väntande.
Han pressade händerna mot tinningarna, försökte andas djupt, försökte få kontroll över sin kropp, sitt sinne. ”Det är bara en dröm, bara en dröm,” upprepade han för sig själv, men orden ekade tomma och hjälplösa i hans huvud.
Det var då han såg det – en skugga som rörde sig vid fotändan av sängen. Den var knappt synlig, en dunkel form som tycktes sväva precis i utkanten av hans synfält. Hans andning stannade upp, och en iskall rädsla grep tag i honom. Vad det än var, så var det inte en del av hans dröm. Det var verkligt.
Han kände hur kroppen stelnade, oförmögen att röra sig, oförmögen att skrika. Skuggan rörde sig närmare, och Erik kände hur paniken nådde sin kulmen. Det var som om all luft sögs ur rummet, och allt som fanns kvar var den förlamande skräcken och skuggan som långsamt närmade sig.
Och sedan, med ett plötsligt ryck, var det över. Skuggan försvann, mörkret lättade, och luften kändes återigen lätt att andas. Erik låg kvar, flämtande, förvirrad och utmattad. Klockan på telefonen visade nu 03:15. En minut hade gått, men för honom hade det känts som en evighet.
Han visste att han inte skulle kunna somna om den natten. Skuggorna hade kanske försvunnit, men känslan av att något lurade kvar, något djupt inne i honom själv, var starkare än någonsin. Och medan han stirrade upp i taket, med hjärtat fortfarande bultande i bröstet, undrade han om han någonsin skulle få ro igen, eller om detta bara var början på något mycket mörkare.