Det var en tidig eftermiddag när jag hörde det välbekanta ljudet av små fötter som kom in. Min Ex-son, 11 år gammal, hade precis kommit på besök, och jag kunde känna hur glädjen spred sig i huset redan innan han ens öppnade dörren.
När han klev in i hallen möttes jag av hans sprudlande leende och de mest kärleksfulla kramar. Hans armar slingrade sig runt mig som om han aldrig ville släppa taget. ”Hej!” ropade han glatt, och jag kunde känna hur värmen från hans glädje spred sig in i hela mig. Det var något alldeles särskilt med dessa kramar – en känsla av ren kärlek och trygghet, som fyllde varje hörn av rummet.
Efter att vi hade satt oss ner i soffan med varsitt glas saft, började han ivrigt berätta om sin dag i skolan. Orden rann ur honom som en fors, och jag satt där och lyssnade, fascinerad av hans entusiasm. Han pratade om hur de hade haft matteprov, och hur han lyckats lösa en riktigt knepig uppgift som ingen annan hade klarat. Stoltheten i hans röst var omöjlig att missa. Jag nickade uppmuntrande och log, stolt över honom.
”Jag gillar verkligen att komma hit”, sa han plötsligt, lite mer allvarligt. Jag kunde se att han menade varje ord. ”Det känns tryggt här.” Hans ord träffade mig rakt i hjärtat. Det fanns inget som kunde betyda mer än att höra att han kände sig så hemma och säker hos mig.
Vi satt där ett tag och pratade vidare, och jag kunde inte sluta tänka på hur mycket denna stund betydde. Att få vara en del av hans liv, att se honom växa och känna att han kände sig trygg här – det var en obeskrivlig känsla av tacksamhet.
När kvällen närmade sig och vi satt tillsammans och tittade på en film, kände jag en djup värme sprida sig genom hela mig. Det var i dessa stunder som jag verkligen förstod vilken gåva det var att få vara en del av hans liv.