På ytan verkade allt normalt. Musik pulserade genom den dimmiga luften i lokalen, skratten studsade mellan väggarna, och glas klirrade mot varandra i jublande skål. Men för mig var det som att stå bakom en osynlig vägg, distanserad, avskärmad. Ljudet som alla andra verkade njuta av, borrade sig in i mina öron som en obehaglig, skärande ton. Varje skratt kändes som ett eko av något jag inte riktigt kunde förstå. Jag försökte le, skratta, spela med, men hela tiden fanns den där känslan – att jag inte riktigt hörde till.
Jag sneglade på min partner, som var fullt upptagen med att prata med de andra, så bekväm och fri. Ibland möttes våra blickar, men istället för att mötas med värme, såg jag ett drag av irritation, kanske till och med besvikelse. Hen ville inte dras ner i min tystnad, i min klumpiga oförmåga att vara lika avslappnad och spontan som alla andra.
Jag kämpade för att hålla mig flytande, för att inte glida längre bort i ensamheten. Jag ställde frågor, försökte engagera mig i samtalen, men varje svar kändes tomt, som om mina ord studsade tillbaka till mig utan att någon riktigt lyssnade. Och under hela tiden blev ljuden bara högre, musiken bara mer påträngande, som om den försökte dränka min ångest och frustration.
Min partner hade nu tagit ett steg bort, längre ifrån mig, inte fysiskt, men känslomässigt. Hen skrattade och pratade med de andra, och jag insåg att jag inte längre var en del av hens värld.
Det var som att vi båda var på samma plats, men ändå så långt ifrån varandra. Och ju mer jag försökte närma mig, desto mer verkade hen glida ifrån, som sand genom mina fingrar.
Jag försökte ta ett djupt andetag, men luften kändes tung, nästan kvävande. Medan alla andra verkade njuta av stunden, blev varje sekund för mig en kamp för att inte gå sönder. Det fanns en del av mig som ville bara gå, fly från det hela. Men en annan del vägrade ge upp, vägrade släppa taget om det som brukade vara vårt. Kanske, om jag bara ansträngde mig lite mer, kunde jag hitta tillbaka till den närheten vi en gång delade.
Jag lutade mig närmare, sträckte ut en hand, försökte fånga hens uppmärksamhet. Men hen märkte det knappt, fortfarande uppslukad av de andra, av sitt eget behov att vara närvarande där, inte här, med mig. Jag såg hur hen log mot någon annan, ett sådant leende som en gång var reserverat för mig. Det var som om jag inte längre var den personen som kunde få hen att lysa upp så där.
Jag kände hur något inom mig sjönk, som en sten som drogs ned i ett djupt vatten. Det var inte bara den fysiska distansen mellan oss, det var en känslomässig avgrund som växte. Varje gång jag försökte sträcka mig över den, för att nå hen, gled jag bara längre ner i mig själv.
Ljuset från lokalen kändes plötsligt för starkt, människorna runt mig som färgglada silhuetter i ett surrealistiskt landskap där jag var en främling. De skrattade, dansade, delade skämt som jag inte längre kunde förstå, som om de pratade ett annat språk. Och min partner, som jag en gång delade allt med, stod nu där som en främling också, någon som var mer bekväm med alla andra än med mig.
Jag tog ett steg tillbaka, osynligt för alla. Ingen märkte hur jag drog mig undan, inte ens min partner. Jag stod där ett tag, betraktade världen som snurrade runt mig, medan jag stod stilla. Jag ville ropa, säga något, men orden fastnade i min strupe. Istället tystnade jag, precis som jag gjort så många gånger förut, och lät världen passera förbi utan mig.
Och när jag såg min partner dansa, skrattande, utan ens en blick åt mitt håll, insåg jag plötsligt: kanske var det inte bara jag som var utanför. Kanske hade vi båda hamnat utanför varandra.