Ännu en morgon. Solen strålar försiktigt in genom gardinen, men istället för att välkomna ljuset känner jag ilskan bubbla upp inom mig. Varje stråle påminner mig om att världen fortsätter, oavsett hur jag mår. Trött, så trött på att vakna så här, med tyngden i bröstet och ilskan som en envis gnista, redo att flamma upp över småsaker.
Jag vet inte riktigt var ilskan kommer ifrån längre. Kanske är det sorgen som förvandlat sig, ändrat skepnad tills den blivit till något jag knappt känner igen. Eller så är det ensamheten, den där konstanta följeslagaren, som äter upp glädjen bit för bit. Det känns som att allting jag brukade tycka om nu har tappat sin färg. Allt jag gjorde med honom har förlorat sin mening. Jag är så trött på att känna så här, på att vakna och genast längta efter att få somna igen, för att slippa allt.
Jag klär mig långsamt, mekaniskt, som om jag inte riktigt finns där. Min kropp gör vad den måste, medan mitt sinne är någon annanstans, fast i ett virrvarr av minnen och känslor. Varje dag känns som en kamp, men det är en strid jag inte vet hur jag ska vinna. Jag är trött på att vara arg, trött på att vara ledsen, trött på att känna som om jag inte riktigt lever längre. Men vad gör man när man inte vet hur man ska hitta tillbaka till sig själv?
Jag går ut genom dörren, möter den friska luften, men det känns som om den inte riktigt når mig. Stegen är tunga, men jag fortsätter gå. Någonstans djupt inom mig finns en svag förnimmelse av hopp, om än svag. Den är knappt märkbar, som ett svagt ljus i ett mörkt rum, men den är där. Kanske har den alltid varit där, dold under lagren av ilska och sorg.
Jag börjar fundera. Om jag kan vara trött på att känna så här, så måste det finnas en del av mig som fortfarande vill något annat, som fortfarande längtar efter något bättre. Den tanken fastnar, som en liten glimt av klarhet mitt i kaoset. Kanske handlar det inte om att plötsligt hitta tillbaka till glädjen eller att försöka återfå vad som gått förlorat, utan om att långsamt bygga något nytt.
Jag vet inte riktigt vad det betyder än, men det är en början. Kanske är det okej att vara trött. Kanske är det till och med nödvändigt att känna allt det här, för att kunna läka, för att kunna förstå vad som faktiskt betyder något för mig. Och även om det inte känns så nu, så kanske det en dag blir lättare att andas.
Med den tanken tar jag ett steg till. Och sedan ett till. Det är inte mycket, men det är tillräckligt för idag.