Jag föddes i ett annat land, mitt under brinnande krig. Ett land som en gång var vackert, där människor levde i harmoni – tills hat och hot tog över. När jag var sex år gamla beslutade mina föräldrar att vi skulle fly. De ville ge oss en chans till ett bättre liv, långt från våldet och rädslan.
På flygplatsen var det kaos. Tusentals människor trängdes för att komma bort från kriget, och det tog timmar innan vi slutligen kunde stiga ombord på planet. När vi väl satt på våra platser och planet började rulla mot startbanan, var det som om tiden stannade. Just när vi lyfte såg vi genom fönstren hur flygplatsen blev bombad. Explosionerna skakade marken, och chocken spred sig genom planet.
Den där stunden var som ett slag i magen – bokstavligen. Av rädsla och skräck började jag genast kräkas. Jag var liten, men den dagen insåg jag hur skör världen kan vara.
Vi landade i ett främmande land, Tyskland. Trots att vi äntligen hade kommit bort från krigets fasor, kände mina föräldrar att vi inte hade nått slutdestinationen. Sverige, sa de, var platsen där vi skulle börja om. Där fanns det möjlighet till ett bättre liv. Så trots utmattningen, och kaoset på flygplatsen i Berlin, bestämde de sig för att vi skulle resa vidare.
Vi tillbringade några timmar på en överfull järnvägsstation, omgivna av andra flyktingar och resenärer. Ljuden av fotsteg, tåghjulens skrik mot rälsen, och sorlet från alla som pratade olika språk gjorde mig förvirrad. Mina föräldrar sa att vi skulle ta midnattståget till Sverige, och jag kunde se lättnaden i deras ansikten – snart skulle vi vara ännu längre bort från kriget.
När tåget äntligen rullade in, var vi tvungna att skynda oss ombord. Det var trångt och vi fick dela vagn med många andra familjer som också var på väg norrut. Fönstren var mörka och natten utanför kändes som en evighet. Mina föräldrar höll om mig, men deras oro var påtaglig. Ingen visste riktigt vad som väntade när vi kom fram, bara att vi var på väg mot något nytt och okänt.
Resan kändes oändlig, som om varje minut drog ut på tiden. Jag kunde höra min mammas tysta böner medan tåget dunkade fram genom natten. På något sätt kände jag att den resan inte bara tog oss till en ny plats, utan också markerade slutet på en del av våra liv – den delen som vi tvingades lämna bakom oss.
När vi till slut nådde gränsen och tåget rullade in i Sverige, kändes luften annorlunda. Det var kallare, men renare, och jag kunde höra hur mina föräldrar drog en djup suck av lättnad. Vi var långt hemifrån, men vi hade överlevt.
Vi hamnade i ett flyktingläger i Trelleborg, längst nere i södra Sverige. Det var ett tillfälligt hem för många som flytt, precis som vi. När vi anlände möttes vi av trötta ansikten, alla märkta av sina egna upplevelser. Det var en blandning av människor – olika språk, olika kläder, men alla bar samma sorg i blicken.
Första natten var särskilt svår. Vi sov i ett rum fyllt av madrasser, tätt ihop med andra familjer. Luften var kvav och fylld av en märklig blandning av förväntan och ångest. Det var svårt att sova. Mina tankar vandrade tillbaka till hemmet vi lämnat, till ljuden av kriget, och till den osäkerhet som följt oss hela vägen. Jag hörde min mamma vända sig om i sängen bredvid, hennes andetag var lika oroliga som mina.
Men när morgonen kom, var det som om världen hade förändrats. Det var en stillhet jag inte hade känt på länge. Inga bomber som dånade i fjärran, inga skott som ekade genom luften. Det enda ljudet som hördes var fågelkvitter. Genom de smala fönstren kunde jag se solen stiga upp på en klarblå himmel. Dess varma ljus sträckte sig över det lilla lägret och spred ett märkligt lugn.
Jag steg upp och gick ut. Kylan bet lätt i luften, men den var uppfriskande. Det var tyst, nästan overkligt, som om världen hade hållit andan. För första gången på länge kunde jag andas djupt, utan att känna rädsla. Jag såg på mina föräldrar, som också verkade märka skillnaden. Vi var i ett nytt land, ett främmande land, men den friden vi upplevde just den morgonen var något vi länge hade längtat efter.
Det var som om solen och fåglarnas sång lovade att livet här skulle vara annorlunda, att vi hade en chans att börja om. Kanske fanns det en framtid här, en framtid där vi inte längre behövde frukta natten.
Den stunden, när jag stod där i morgonljuset och hörde fåglarna sjunga, insåg jag något viktigt. Det var som om en tyngd hade lyfts från mina axlar. I den stillheten, i det nya landets fridfulla omgivning, förstod jag att livet faktiskt skulle fortsätta – utan krig, utan elände.
Vi hade överlevt. Vi hade lämnat kriget bakom oss, och nu väntade en annan slags framtid, en som inte var fylld av rädsla för nästa bomb eller nästa flykt. Mina föräldrar, som alltid hade kämpat för att skydda mig, såg också annorlunda ut. Deras blickar, som tidigare varit så fyllda av oro, hade nu fått en skymt av hopp.
Jag förstod att det inte skulle vara enkelt. Vi hade ett nytt språk att lära, ett nytt liv att bygga upp från grunden, och gamla sår som skulle ta tid att läka. Men det fanns en trygghet i vissheten om att krigets fasor låg bakom oss. Här, i det här landet, hade vi fått en ny chans. Och även om vi aldrig helt kunde glömma det vi hade sett och upplevt, så visste jag att vi nu hade möjligheten att skapa något nytt.
Den morgonen i Trelleborg, när solen steg över horisonten och världen kändes ny, bestämde jag mig för att livet skulle fortsätta. Jag skulle växa upp här, i en plats fylld av fred, och jag skulle hitta min plats i denna nya värld.