Idag när jag kom hem brast det. Det hade varit en sådan där dag där allt känts som en kamp, och när jag äntligen var hemma fanns det ingen ork kvar att hålla uppe fasaden. Det började med en liten sak, något som vanligtvis inte hade spelat någon roll, men idag var det droppen som fick allt att rinna över.
Psykbrytet kom plötsligt, som om jag hade burit runt på en osynlig vikt hela dagen, och nu när jag var ensam kunde jag inte längre ignorera den. Tårarna kom och allt kändes övermäktigt. Det var en blandning av frustration, trötthet och en känsla av att inte räcka till.
Efteråt, när det värsta lagt sig och jag satt där i stillheten, slog det mig att jag nog behövde den där urladdningen. Ibland samlas allt upp på en gång och då är det som om kroppen och sinnet tvingar en att släppa ut det. Det är inte vackert, men det är nödvändigt. Och när det var över kändes det lite lättare att andas igen.