Det finns något i mig som vill ut. En känsla som växer, som trycker och tar upp allt mer plats, som om jag inte längre har kontroll. Det är som att något bubblar under ytan, redo att explodera men utan att jag vet när eller hur.
Frustrationen ligger som en tung filt över mina tankar. Jag försöker tänka klart, försöker fokusera, men det är svårt när allt känns så trångt inombords. Som om varje liten del av mig vill säga något, skrika något, men jag vet inte ens vad. Det är frustrerande, en ilska som inte har någon riktning, ingen riktig orsak, men den finns där. Varje dag.
Och så är det ångesten. Den där gnagande känslan som viskar i bakgrunden, som säger att jag borde göra mer, vara mer, men jag vet inte hur. Den är diffus, svår att sätta fingret på, men den är alltid närvarande, en ständig följeslagare. Den gör allt lite tyngre, lite svårare, som att gå genom lera när alla andra springer på fast mark.
Det finns något i mig som vill ut. Men jag vet inte om jag kan släppa ut det. Kanske för att jag inte ens riktigt förstår vad det är.
Jag känner hur det växer, hur det tar över varje tanke, varje andetag. Som en storm som samlar kraft men vägrar bryta ut. Ibland tror jag att det bara är en fas, att det snart går över, men det här har pågått för länge. Frustrationen rör sig som ett vilddjur i min bröstkorg, vill riva sig fri men hålls tillbaka av något osynligt, något jag inte kan identifiera.
Jag vill skrika. Jag vill slå sönder något, bryta sönder den där muren som håller allt tillbaka. Men det känns som om jag inte får, som om det vore fel att visa vad jag verkligen känner. Som om världen förväntar sig att jag ska hålla mig lugn, att jag ska behålla masken av kontroll. Men under ytan är det kaos. Under ytan är jag ett hav i storm.
Ångesten sliter i mig, den där gnagande oron som alltid finns där, under allt. Den får mig att tvivla på mig själv, ifrågasätta varje val, varje steg. Det är en ständig kamp mellan att vilja göra något, förändra något, och att känna mig fullständigt fast i den här känslan av hjälplöshet. Som om jag springer i cirklar och aldrig kommer någonstans.
Det värsta är kanske att jag inte vet hur jag ska släppa ut det. Att sätta ord på det känns omöjligt, för varje gång jag försöker förklara blir det bara tomma ord. Och människor runt omkring ser mig, men de ser inte det som händer inuti. De ser bara fasaden, den jag är på utsidan. Hur ska någon förstå det jag knappt själv kan greppa?
Kanske, en dag, kommer allt detta bryta ut. Kanske kommer jag till slut hitta ett sätt att släppa ut allt det som hållits inne så länge. Men tills dess bär jag det med mig, den där känslan som aldrig riktigt försvinner.