Jag har insett att det liv jag levt var en dröm. En vacker dröm, men också en lögn. Jag ville tro att allt var som det skulle vara, att livet var ett äventyr där jag alltid kunde forma mina egna vägar. Jag skapade illusioner, byggde höga murar runt det som kändes obekvämt, och svepte mig själv i ett filter av falsk trygghet.
Men drömmar kan bli mardrömmar.
Det började sakta, som en viskning i natten. Det var små saker jag vägrade se ord som sårade men som jag skrattade bort, situationer som krävde förändring men som jag undvek. Varje dag var som att leva i en film, där jag spelade min roll, låtsades vara den jag trodde jag borde vara. Men när jag såg djupare in i spegeln, insåg jag att något var fel. Jag var inte den huvudroll jag ville vara. Jag var en biperson i mitt eget liv.
Och mardrömmen tog över.
Det som en gång var en dröm om oändlig frihet, ett liv utan begränsningar, förvandlades till en känsla av instängdhet. Jag insåg att jag gömde mig. För världen. För mig själv. Jag levde i framtiden, jagade ett perfekt scenario som aldrig skulle bli verklighet. Jag förlorade mig i tankar om vad som kunde ha varit, vad jag trodde jag förtjänade.
Men nu… nu inser jag att det är dags att vakna.
Jag behöver leva i nuet. I verkligheten. Den verklighet där varje andetag räknas, där varje handling har betydelse. Det är dags att släppa drömmen, hur vacker eller skrämmande den än varit. För i nuet finns styrkan. I verkligheten kan jag göra val som faktiskt betyder något, inte baserade på fantasier eller förväntningar, utan på vem jag verkligen är.
Jag ser mig själv tydligare nu. Jag förstår att livet aldrig var tänkt att vara en perfekt dröm, utan en serie av stunder, upplevelser som formar och förändrar mig. Och det är okej. Det är okej att inte veta allt, att vara sårbar, att vara närvarande i det ofullständiga.
Jag släpper taget om mardrömmen. Jag kliver in i ljuset av nuet, där varje dag är en chans att vara autentisk, att vara den jag är, utan masker eller flykt.
Det är här, i verkligheten, jag väljer att leva.