Nu är den tomma känslan här igen, en sån där stilla, nästan obehaglig tomhet som smyger sig på utan förvarning. Den kommer när allt annat är tyst, när dagarna har rullat på och ljuset sakta dämpats. Det är som om den väntat där i skuggorna, redo att greppa tag så fort en liten paus uppstår i livets ständiga rörelse.
Det är svårt att sätta fingret på vad det är. Ibland känns det som om en bit saknas, som om något var där och försvann utan att lämna ett spår. Andra gånger är det som om tomheten bara är en påminnelse om att något kunde ha varit annorlunda, att vissa ord kunde ha sagts eller att andra steg kunde ha tagits.
Jag har varit här förut. Jag vet hur den smakar, den här tomheten. Den är varken ny eller särskilt överraskande längre, men det betyder inte att jag trivs med den. Den får mig att tänka på allt jag har och allt jag inte har. På allt jag varit och allt jag kanske aldrig kommer att bli. Det är en känsla som tvingar mig att stanna upp, andas in och försöka förstå.
Det är märkligt, för på ytan verkar allt rätt bra. Livet är fyllt med människor, händelser och skratt. Men ibland, när kvällen faller på, är det som om jag ändå är ensam. Det är då jag önskar att någon bara kunde se igenom allt, rakt in i den här tomma känslan och förstå. Jag vet att det inte är möjligt, men tanken på att någon kunde dela den, ens för en stund, gör att den känns lite lättare.
Så nu sitter jag här, mitt i den. I den där märkliga stillheten som på något sätt är både full av tankar och samtidigt helt tom. Det är en plats jag känner till väl, men jag vill inte stanna här för alltid. Jag vet att den kommer att försvinna igen, att den bara är en del av flödet, ett tillfälligt tillstånd som så småningom kommer att vika undan för något annat.
Men just nu, nu är den här igen, och jag får bara lära mig att leva med den.