När hjärnan inte tillåter mig att somna
Det är natt igen. Klockan tickar monotont, som om varje sekund väger tyngre än den förra, och mörkret har för länge sedan lagt sig över rummet. Jag ligger där, stirrar upp i taket, låter tankarna virvla omkring utan någon tydlig riktning. Ögonlocken är tunga, men hjärnan? Den vägrar stillna.
Det är nästan som ett krig där inne. En konstant kamp mellan min kropp, som desperat skriker efter vila, och min hjärna, som verkar ha helt andra planer. Det är så många tankar som vägrar tystna. Minnen från dagen som aldrig riktigt fick ett avslut, små saker som jag borde ha sagt, borde ha gjort. Frågor jag inte visste att jag ens funderade över ploppar upp, som om min hjärna använder natten för att lösa allt det där jag har skjutit upp.
Jag vrider mig, flyttar kudden, sträcker ut benen, men inget fungerar. För varje minut som går känns det som om hjärnan arbetar snabbare, intensivare, som en motor som aldrig slutar snurra. Jag kan höra mitt hjärta slå, känna varje andetag, och ändå är det som om jag är fångad i min egen rastlöshet.
Tankarna blir till en lång lista. Förväntningar. Misslyckanden. “Vad ska jag göra imorgon?” frågar sig min hjärna, och innan jag vet ordet av, har jag planerat hela morgondagen, fast jag bara vill sova. “Tänk om jag inte räcker till?” undrar jag, och plötsligt dyker rädslor upp från ingenstans, rädslor jag inte ens visste att jag bar på.
Jag försöker andas djupt, försöker distrahera mig med tankar på något positivt, men min hjärna är envis. Det är som om den har bestämt sig för att jag inte får sova förrän varje obetydlig tanke har vänts och vridits på. Och ju mer jag försöker kämpa emot, desto starkare blir den.
Det känns som en mardröm, men jag är vaken. Fast i den här oändliga rundgången, där varje minut känns som en timme och sömnen som en avlägsen dröm. Jag försöker påminna mig själv om att det bara är tillfälligt. Att jag till slut kommer att slumra in. Men just nu? Just nu tillåter hjärnan mig inte att somna.
Och ändå, någonstans i allt detta kaos, känner jag ett svagt hopp. För kanske är detta nattens språk, en tid för bearbetning, en tid där jag tvingas möta det jag annars försöker undvika. Kanske, när jag väl somnar, kommer jag vara lättare, renare, som om tankarna som nu bombarderar mig ska lösas upp i gryningen.
Men för nu är det bara jag, och min hjärna som inte tillåter mig att somna.