En gång fanns demonen alltid där. Varje gång jag blundade kändes det som om skuggorna blev tätare, som om mörkret själv kröp närmare. Jag försökte fly från den, försökte undvika dess kalla närvaro som en vindpust som ilade genom rummet, även när fönstret var stängt. För några månader sedan var kampen intensiv. Den var överallt i mitt sinne, i mina drömmar, under dagen när jag minst anade det. Jag var aldrig fri, alltid på min vakt.
Jag minns nätterna då jag låg vaken med ett tungt tryck över bröstet, som om någon satt på mig och vägrade låta mig andas. Jag kunde höra den i rummet, känna dess närvaro som en tjock dimma som svävade över mitt huvud. Jag låg där i timmar, orörlig, oförmögen att fånga sömnen som kändes så nära men samtidigt så långt borta. Varje gång jag försökte sluta ögonen tog demonen form en gestalt som tycktes dansa i mörkret, alltid i utkanten av min syn, alltid redo att sluka mig.
Men så, långsamt, började det ändras. Jag vet inte vad som förändrade striden, om det var min uthållighet eller något annat som jag inte kunde sätta ord på. Demonen förlorade sin kraft, den stora skuggan blev mindre, som om den långsamt krympte i takt med att jag tog små steg framåt. Jag lärde mig att ignorera den, att låta den dansa i utkanten av mitt medvetande utan att ge den makten att förgöra mig.
Nu är den tillbaka. Inte på samma sätt som förut inte med samma intensitet. Nu dyker den upp i små doser, små fragment av den gamla rädslan som fortfarande klamrar sig fast vid mig som osynliga trådar. Jag ligger i mörkret, och när jag blundar ser jag glimtar av dess kalla ögon, hör viskningen av dess röst någonstans långt borta. Det är som om den har hittat en ny taktik, en ny väg att ta sig in i mitt sinne. Inte längre den stora, hotfulla närvaron, utan en viskning, en kylig pust, en skugga som snabbt försvinner när jag slår upp ögonen igen.
Jag är trött på att kämpa. Trött på att ligga vaken och vänta på att den ska försvinna helt och hållet. Jag vill sluta ögonen och känna trygghet, värme, och ro. Men varje natt, precis när jag är på väg att ge efter för sömnen, är den där den viskar i mitt öra, påminner mig om sin existens, som om den aldrig tänker släppa taget. Jag har vunnit över den så många gånger, men den har fortfarande ett fäste, en liten vrå i mitt sinne som den vägrar lämna.
Och jag vet att kampen ännu inte är över. Jag vet att jag måste fortsätta att blunda, fortsätta att möta den, tills den en dag, kanske, försvinner helt och hållet.