Jag går i tystnad genom min egen stad, och varje steg ekar som ett avsked. Det känns som att marken vibrerar under mina fötter av allt jag inte vågar säga, som om asfalten bär på mina tysta rop. Vännernas meddelanden plingar till i mobilen, en fråga här, en undran där, men jag låter dem ligga obesvarade. Ibland stirrar jag på skärmen, fingrarna svävar över tangenterna, men orden vill inte ut. Det är som om jag håller andan, rädd att om jag släpper taget kommer jag drunkna i alla missförstånd och besvikelser.
Jag har aldrig velat såra någon, men varje gång jag försöker förklara vad jag känner, blir mina ord till knivar som skär djupare än jag tänkt. Det gör ont att se smärtan i deras ögon, den där besvikelsen när jag inte lever upp till deras förväntningar. Så jag drar mig undan, bit för bit, som en skugga som långsamt försvinner från en solbelyst vägg. Det är enklare så, tänker jag. Enklare att vara ensam än att riskera att förstöra allt.
Det är inte så att jag inte bryr mig. Tvärtom. Jag bryr mig för mycket, jag känner för mycket, och när jag står mitt i stormen av alla känslor kan jag inte längre se vad som är mitt och vad som är deras. Så jag stänger dörren, låser ute världen och försöker hitta min egen röst i tystnaden. För om jag inte kan hitta den, hur ska jag kunna förklara något för någon annan?
Kanske är det egoistiskt. Kanske är jag feg som inte vågar möta deras besvikelse, men just nu orkar jag inte bära deras känslor ovanpå mina egna. Jag behöver andas, jag behöver känna att jag har kontroll över något, även om det bara är över min egen ensamhet.
Jag hoppas att de förstår, någon gång. Att de ser att det här inte handlar om dem, utan om mig och min kamp för att hitta rätt väg. Det är svårt att förklara den där känslan av att tappa fotfästet, av att inte veta vad som är riktigt längre, men jag behöver ta mig igenom det själv. Kanske, en dag, kommer jag att hitta tillbaka. Kanske kommer jag att vara starkare och mer hel. Men just nu behöver jag bara få vara ifred, och jag hoppas att de någonstans där inne vet att jag fortfarande bryr mig. Att jag fortfarande älskar dem, även om jag inte klarar av att säga det.