Vissa dagar är tyngre än andra. Det är som om tyngden landar på bröstet och gör varje andetag tyngre, varje steg lite långsammare. Igår var en sådan dag. Jag kände det redan när jag vaknade, en slags tyst sorg som bara låg där, och vilade i varje tanke, varje rörelse. Det var som om världen runt mig på något sätt förlorat sin färg, blivit gråare, tystare.
När det blir så där, så måste jag skriva. Det är som om orden är det enda som kan ta bort tyngden. Pennan rör sig över papperet, och plötsligt finns det plats för tankarna att flöda fritt. Jag skriver om det jag bär inom mig, försöker fånga det obeskrivbara kanske för att förstå, kanske bara för att det inte ska förtära mig.
Jag skriver om ensamheten, som ibland känns som en följeslagare. Inte alltid oönskad, men ibland är den där som en ständig skugga. Jag skriver om längtan, om de där stunderna när jag vill något mer, något annat, men inte alltid vet vad. Och jag skriver om de dagar när styrkan känns långt borta, när tron på mig själv vacklar.
Men orden, de lindrar. För varje mening jag får ner, känns tyngden lättare. Jag behöver inga svar, ingen logik bara att få ur mig det, att låta det flyta ut genom pennan och landa på papperet. Och när jag läser vad jag skrivit, är det som om en del av det som tyngt mig stannar kvar där, i orden. Som om jag kan lämna det där, åtminstone för en stund.
Så jag skriver, igen och igen. För vissa dagar är tyngre än andra, men genom att skriva kan jag andas lite lättare, känna att jag, om så bara för ett ögonblick, har överlistat tyngden och skapat plats för något ljusare inom mig.