Jag satt där, stirrade på telefonen, och väntade på ett svar som aldrig skulle komma. Det var nästan löjligt hur länge jag satt och höll andan, hoppades, fastän jag egentligen visste. Det var inget genuint hopp, utan snarare en envishet, en önskan att för en gångs skull ha fel om mina så kallade vänner.
Jag skickade meddelandet för några dagar sedan – ett enkelt SMS, en inbjudan till att träffas nästa helg, att gå ut, att bara umgås som vi gjorde förr. Inget märkvärdigt, bara lite tid tillsammans, en chans att känna att vi fortfarande hörde ihop. Men det kändes mer som ett test än något annat, en sista chans för dem att visa att vår vänskap betydde något för dem också.
Men så kom svaren, ett efter ett. ”Tyvärr, kan inte just nu.” ”Jag har fullt upp.” ”Det passar inte så bra.” Ursäkterna var alla olika men ändå likadana – de hade inte tid. De hade inte tid för mig, inte när det inte var något de behövde, inte när det inte var jag som skulle fixa något åt dem, lyssna på deras problem, hjälpa till med något de inte kunde lösa själva. När det gällde mig, när det var jag som behövde dem, då fanns det alltid något annat som kom först.
Jag hade väntat på deras svar med en klump i magen, för djupt ner visste jag vad svaret skulle bli. Men någonstans hade jag ändå hoppats att jag hade fel, att jag bara inbillade mig. Jag fyller år om några dagar, men inte ens det hade jag velat nämna för dem. Jag ville se om någon av dem skulle komma ihåg, om någon ens skulle reflektera över att det kanske var något speciellt just nu.
Men varför skulle de? För dem är jag bara en sista utväg, någon att ringa när ingen annan svarar, någon som alltid ställer upp utan att begära något tillbaka. Jag trodde vi hade något speciellt, men det är tydligt att det bara var jag som kände så.
Nu har jag bestämt mig. Jag har fått nog. Jag tänker klippa banden, låta dem glida ur mitt liv som de alltid gjort när de inte behövt mig. Jag vet nu vart de står, och jag tänker inte längre låta mig själv hållas fast i något som bara är på låtsas.
Så jag lägger ner telefonen, tar ett djupt andetag och känner en underlig lättnad. En lättnad i att veta att jag slipper den där osynliga vikten av att vara någons reserv.