Det var en vanlig morgon, precis som alla andra, men ändå låg något mörkt och dovt i luften. Luften var tjock av osynliga bojor, de som band kroppen i små, oändliga spänningar. Varje steg var tungt, varje andetag något som måste tvingas fram, som om jag var inlåst i en kropp jag knappt längre kände igen. Hjärtat dunkade, inte av förväntan eller glädje, utan som ett varningsljus i en outhärdlig takt.
Jag har blivit bra på att hålla fasaden, att le och svara artigt, att låtsas som om allt är under kontroll. Men inuti är jag en tickande bomb. En osäkerhet växer som en ondskefull skugga, en klump av frustration och ilska som växer för varje liten sak som går fel, för varje liten sak som måste hanteras med behärskning. Jag har haft tillräckligt. Jag har fått nog av att le, nicka och ignorera den svarta ilskan som bubblar i mig.
Det är som om ingen riktigt ser mig, ser vad jag kämpar med, ser vad som pågår bakom det där leendet. De ser bara den kontrollerade, tysta jag som biter ihop. Jag önskar att någon bara skulle stanna upp, se in i mina ögon och säga: ”Jag ser dig. Jag hör dig. Och allt kommer att bli bra.” Jag vill att någon ska känna hur mycket jag håller tillbaka, hur mycket som skulle kunna explodera om jag bara tillät mig själv att släppa taget för en enda sekund.
Men istället biter jag ihop, varje dag, varje sekund. Jag håller andan och väntar på att ilskan ska lägga sig, väntar på att trycket ska minska. Fastän jag vet att det inte kommer ske av sig själv. Att om jag inte tillåter mig att känna, att släppa ut allt som hållits begravt så djupt, så kommer det att växa sig starkare, som en flod bakom en sprucken damm.
Det finns en rädsla i mig, att jag en dag inte kommer kunna hålla tillbaka, att jag bara kommer flippa ut på första bästa. På någon som inte har en aning om vad som pågår, någon som inte förtjänar min ilska. Jag vill inte vara den personen, men just nu känns det som att jag inte har något val.
Så jag fortsätter att försöka. Varje dag, varje stund.