Det var inte hjärtat som stannade eller lungorna som slutade dra in luft. Nej, det var något annat som gick sönder det året. Något inuti som inte längre kunde lagas.
Alla lyckliga minnen jag hade samlat under livet, alla stunder av glädje, kändes som om de suddades ut. Som om någon öppnat ett gammalt fotoalbum och rivit ut sidorna en efter en, tills bara tomma, gula ark återstod. Det var inte jag som försvann, utan bitarna som gjorde mig hel.
Det började sakta, som sprickor i isen. Små, nästan omärkliga förändringar. Jag slutade le åt de saker som brukade få mig att skratta. Maten smakade inte längre något, inte ens favoriträtten som brukade kännas som en varm omfamning. Jag såg mig själv i spegeln, men ögonen som stirrade tillbaka var tomma.
Det året var som en oändlig vinter. All värme försvann, inte bara i luften, utan i min själ. Jag försökte minnas hur det kändes att vara lycklig, men minnet gled undan som sand mellan fingrarna.
De få som stod mig nära märkte förändringen. Försökte fråga, försökte hjälpa. Men vad säger man när man själv inte vet vad som gått förlorat? “Jag är okej,” svarade jag, fast det var en lögn. De såg det, men deras blickar var maktlösa. För vad kan man göra när någon håller på att försvinna, och det inte finns något att hålla fast vid?
Det var inte en plötslig död, utan en utdragen process. Som att drunkna långsamt, utan att någon ser vattnet som stiger runt en.
Det sista jag minns tydligt var en solig dag i januari. Himlen var klarblå, och snön gnistrade som diamanter. Jag stod på en parkbänk och såg ut över världen. En gång hade jag älskat sådana dagar, men nu var det bara en kuliss. Jag tänkte på alla pusselbitar som brukade göra mig hel – glädjen i små saker, doften av nybryggt kaffe, känslan av vårens första solstrålar mot huden.
De bitarna var borta nu. Och utan dem fanns inget kvar.
2024 dog jag inte i kroppslig mening, men jag dog inombords. Sorgen tog över. Sorgen över det jag förlorat, över den jag inte längre var.
Och ändå… någonstans i det där djupaste mörkret, fanns en viskning. En svag, men obeveklig röst som sa: “Det finns fortfarande tid.”
Det året jag dog, var kanske också året jag började om. För ibland måste man förlora allt för att hitta sig själv igen.
Men just då, det året, var det bara döden jag kände.