Klockan 06:12. Det är fortfarande mörkt ute, men tankarna har redan vaknat, skrikande som en oinbjuden kör i huvudet. Hjärtat slår för hårt, för snabbt, som om det försöker springa ifrån något jag inte kan se. Kroppen är tung men rastlös, fast i en märklig limbo mellan att vilja fly och inte orka röra sig.
Jag försöker ligga kvar, försöker andas igenom det, men varje andetag känns som ett misslyckande. Pulsen bultar i tinningarna. Varför känns det som att världen kommer att gå sönder idag? Vad är det jag har glömt, vad är det jag måste göra?
Tankarna hinner före mig, målar upp allt som kan gå fel – alla små misstag, alla stora katastrofer som kanske, kanske inte väntar. Paniken stiger som vatten, långsamt men obevekligt.
Jag sätter mig upp till slut, svetten kall mot nacken. Kaffet. Jag behöver kaffe.
Med darrande händer fyller jag bryggaren och står där, stirrandes på dropparna som sakta faller i kannan. Tårarna kommer utan förvarning, brännande, lätta. Varför gråter jag? För att jag är trött? För att jag är rädd? Eller bara för att allt känns så… mycket?
Koppen i handen är varm, trygg, som en liten ankare i stormen. Jag ser ut genom fönstret. Himlen är inte längre svart utan börjar skifta i grått. Det är en ny dag, vare sig jag är redo eller inte.
Jag tar en klunk kaffe och känner värmen sprida sig, nästan som en försäkran om att jag klarade ännu en morgon. Kanske, bara kanske, klarar jag resten också.