Lukas satt på sängkanten i det mörka sovrummet och stirrade tomt ner på sina händer. Hans fingrar var kalla, trots att rummet var varmt. Utanför fönstret kunde han höra stadens brus, ljudet av bilar som passerade, människor som pratade och skrattade. Livet fortsatte som vanligt där ute, men här inne, i den tysta lägenheten, var allt annorlunda. Här inne hade han tappat bort sig själv.
Det hade börjat så bra. När han träffade Sofia hade han varit säker på att han hade hittat någon som verkligen förstod honom, någon som såg honom för den han var. Hon var intelligent, självsäker och hade en karisma som drog människor till henne. Han beundrade hennes styrka, hennes förmåga att alltid veta vad hon ville och hur hon skulle få det. Han älskade henne, trodde han, och när hon sa att hon älskade honom tillbaka, var han övertygad om att de skulle bygga något vackert tillsammans.
Men allteftersom månaderna gick, började något förändras. Sofia, som först hade varit så stödjande och uppmuntrande, blev alltmer kritisk. Det började med små, subtila kommentarer. ”Varför gör du så där? Det är ju helt fel.” Eller, ”Du borde verkligen veta bättre än att säga sådana saker.” Varje gång Lukas försökte förklara sig, avfärdade hon honom, som om hans känslor och tankar inte var värda att tas på allvar.
Hon hade ett sätt att alltid få honom att känna sig otillräcklig, som om han aldrig riktigt dög. Om han försökte göra något för att imponera på henne, hittade hon alltid något att kritisera. ”Du har verkligen inga ambitioner, va? Varför nöjer du dig alltid med det medelmåttiga?” Hon sa det med ett leende, som om det bara var ett vänligt råd, men Lukas kunde känna hur hennes ord bet sig fast i honom, långsamt urholkande hans självkänsla.
Han började tvivla på sig själv, på sina beslut, sina förmågor. Det som en gång varit en trygghet och självklarhet i honom, kändes nu skört och osäkert. Sofia var alltid så säker, så bestämd, och han började tro att kanske var det han som var problemet. Kanske var han verkligen så svag, så inkompetent, som hon fick honom att känna sig.
Men han kunde inte släppa tanken på de stunder då hon var annorlunda, de gånger då hon höll om honom och viskade att hon älskade honom. De få ögonblicken av värme och närhet var det som fick honom att stanna, att försöka lite till, att hoppas att saker och ting skulle bli bättre.
”Varför är du så elak med dina ord?” hade han till slut frågat henne en kväll, när hon kritiserat honom inför deras vänner för att ha missat en detalj i ett samtal. ”Du säger att du älskar mig, men allt du gör är att förnedra och förminska mig.”
Sofia hade tittat på honom, som om han var ett barn som inte förstod. ”Jag bara säger sanningen, Lukas. Någon måste ju göra det. Om du inte kan ta det, kanske du borde tänka på varför.”
Hennes ord hade landat som en knytnäve i magen. Hur kunde hon vända det mot honom? Han hade försökt att stå emot, att inte låta henne få honom att känna sig ännu mindre, men det var som om hon hade en förmåga att alltid hitta den ömma punkten, den svaga länken, och slå till precis där.
Och nu, när han satt här i mörkret, insåg Lukas att allt kanske bara varit en lögn. Kanske hade hennes ”kärlek” aldrig handlat om honom, utan bara om henne själv. Kanske hade hon aldrig älskat honom för den han var, utan bara för vad hon kunde göra honom till – någon som fanns där för att stärka hennes egen bild av sig själv, någon som hon kunde kontrollera och forma efter sin egen vilja.
Lukas reste sig långsamt upp från sängen. Hans kropp kändes tung, som om den bar på all den smärta och osäkerhet som hade samlats under de senaste månaderna. Han gick fram till spegeln och såg på sitt ansikte, det ansikte som Sofia så ofta kritiserat, så ofta förminskat med sina ord.
Men det fanns något i hans blick som inte fanns där förut, en beslutsamhet som började växa. Han insåg att han inte kunde stanna kvar i detta längre. Det fanns inget kvar att hålla fast vid, inget mer att hoppas på. Han förtjänade bättre, han förtjänade att bli älskad för den han var, inte för vad någon annan ville att han skulle vara.
Med en sista blick på den mörka lägenheten, den plats som hade blivit en symbol för hans smärta, gick Lukas ut genom dörren. Ut i natten, ut i staden där livet fortsatte, och för första gången på länge, kände han att han kanske också kunde fortsätta. På sitt eget sätt, utan henne och utan hennes ord som tyngde honom. Han var fri, och det var allt som betydde något.