Blommorna i hallen ligger där, skrumpnade och trötta, som en spegel av något som en gång var. Ett år har gått sedan de sattes i vasen. Tiden har frätt bort färgen på bladen, men inte minnet av den dag de kom. Jag borde ha slängt dem för länge sedan, men varje gång jag går förbi, något i mig stannar. Det är som om jag klamrar mig fast vid det sista av en tid som känns lika avlägsen som den är smärtsam.
Jag vet att det låter patetiskt, men känslorna i mig är annorlunda. Dessa blommor var inte bara ett enkelt arrangemang, de var en symbol. En symbol för en historia som började så vackert, som en dröm man aldrig ville vakna ifrån. Vi brukade skratta åt de små sakerna, dela tystnaden som om den vore helig. Du var allt jag hade drömt om, och mer därtill. Varje dag kändes som en gåva, och blommorna i vasen påminde mig om det. Men nu… nu är de bara en påminnelse om hur snabbt en dröm kan förvandlas till en tom mardröm.
Det gick fort, som att vinden plötsligt bytte riktning. Från att ha känt mig hel, började sprickorna visa sig. Vi sa saker vi inte menade, eller kanske menade vi dem men vågade inte erkänna det. Orden sved och lämnade ärr som inte syns men känns. Och trots att jag visste att det var över, kunde jag inte förmå mig att släppa taget. Precis som blommorna i hallen. De bleknar, men jag håller fast vid dem, som om de på något magiskt sätt kunde återuppliva vad vi hade.
Jag vet att jag borde kasta dem. Jag vet att ingen annan skulle förstå varför jag fortfarande håller fast vid något så dött, men för mig är det inte bara blommor. Det är minnet av oss, av vad vi kunde ha varit. Och kanske är det därför jag låter dem ligga kvar. För att slänga dem skulle vara att slänga det sista som finns kvar av oss.
Men en dag, snart, ska jag plocka upp dem, känna på de torra bladen en sista gång och låta dem falla ner i papperskorgen. Det blir ingen ceremoni, inga tårar. Bara en enkel handling av nödvändighet. För även om blommorna vissnat, har jag fortfarande något som är levande kvar i mig. Och kanske, när jag slänger dem, kan jag äntligen låta det få växa igen.