Vid fönstret, blickandes ut över gatan, dansade höstens första löv förbi i vinden. De orangea och gula nyanserna var vackra, som en påminnelse om att även det som faller kan vara fullständigt och lysande. Många gånger hade tankarna kretsat kring situationen, osäkerheten om var allt befann sig, vad det egentligen var.
Det hade pågått länge nu, utan att något blivit tydligt eller klart. Små tecken eller ord kunde få hjärtat att slå snabbare, men andra gånger växte avståndet, som om inget spelade någon roll. Den här pendlingen skapade förvirring och osäkerhet. Varje händelse, varje antydan försöktes tolka, i hopp om att förstå.
Men inget svar kom. Med tiden infann sig en känsla av stillastående, som om tiden stannat mitt i alla obesvarade frågor. Vänner påpekade att det kanske var bäst att söka klarhet, att ställa frågan rakt ut. Men hur gör man det när det inte ens är säkert om rätten att fråga finns? Ingen tydlig definition fanns, ändå var känslorna starka.
En kväll sänkte sig tystnaden i rummet, och insikten kom. Det var dags att sluta stå stilla. Att försöka lista ut vad allt betydde hade blivit som ett fängelse av obesvarad osäkerhet. Utan ett tydligt svar var det dags att sluta stå och vänta.
Styrkan som steg inom kroppen var oväntad men befriande. Nu var tiden inne att börja gå – inte nödvändigtvis bort från någon, men mot något annat. Mot en väg där känslan av styrka och frihet växte, där inget värde mättes utifrån någon annans tystnad eller oförmåga att svara. Känslorna, längtan efter klarhet, var nog för att ta ett första steg framåt.
Målet var oklart, men det spelade ingen roll. Det enda som betydde något var att inte längre stå still. Och i rörelsen, i det första steget framåt, fanns något länge saknat – en ny riktning.
Om du inte kan lista ut vart du står med någon?
Då är det dags att sluta stå… och börja gå i stället