Det är märkligt hur tystnaden ibland kan säga så mycket mer än ord. Jag brukade tänka att det bästa sättet att undvika problem var att hålla tyst, att inte skapa bråk eller sätta ord på saker som kunde göra någon obekväm. Det fanns en tid när jag gick genom livet som om det vore en dans på glas – varje steg försiktigt och eftertänksamt för att undvika att krossa något, eller någon.
Men tystnaden var inte bristen på insikt. Jag såg mer än någon kunde ana. Jag såg orden som aldrig sades, känslorna som försökte gömma sig bakom leenden, och lögnerna som sipprade fram i det outtalade. Människor trodde kanske att min tystnad betydde att jag inte förstod, men sanningen var att jag förstod alltför väl.
Det fanns en tid när jag lät deras ord, deras beslut, forma min värld. Jag trodde att om jag bara anpassade mig, om jag bara gjorde alla nöjda, skulle allt ordna sig. Men jag såg hur jag sakta började försvinna i deras spegelbilder, i deras förväntningar. Jag såg hur min egen spegelbild bleknade, tills jag knappt kände igen mig själv.
Men jag var aldrig blind.
Det var ett beslut som behövde tas – att inte längre stå vid sidan och se på. Att förstå att min tystnad inte längre tjänade mig, att den inte längre skyddade mig. För varje gång jag valde att inte säga ifrån, för varje gång jag lät saker passera, förlorade jag lite mer av mig själv.
En dag, när spegeln framför mig kändes mer som en främling än en vän, insåg jag att min tystnad hade varit min fiende lika mycket som någon annans ord någonsin kunde vara. Och då var det som om en låga tändes inombords. Det var dags att tala. Inte med ilska, inte med bitterhet, men med styrkan av att äntligen veta vad jag ville och vem jag var.
När jag väl började tala, när jag började ta plats, insåg jag att min tystnad aldrig var nödvändig. Det var bara en skyddsmur jag byggt upp, en falsk trygghet som hindrade mig från att stå upp för mig själv.
Jag var tyst. Men jag var aldrig blind.
Nu står jag här, medveten om att varje ord jag väljer att säga eller inte säga har en kraft. Och jag väljer att använda min röst, att se världen för vad den är, och att aldrig mer förlora mig själv i tystnaden.