Den som sviker dig en gång, kommer att förråda dig tusen gånger.
Du behöver inte dricka hela havet för att inse att det är salt.
Det var något med blicken den där sista gången, som om en dörr sakta slog igen. Förändringen hade märkts långt innan, men det fanns en envis tro på att människor förändras för att de vill, att kärlek kan växa genom sprickorna och göra dem hela. Men så var inte fallet. Det fanns något annat som gnagde, något dolt bakom orden och beröringen, något som anades men inte kunde förklaras.
En gång hade sveket redan inträffat. Förlåtelsen hade känts som att dricka ur ett salt hav – varje klunk fylld med hopp, men med en djup vetskap om att det skulle skada i slutändan. Det fanns en tanke om att det skulle gå att förändra eller åtminstone omdefiniera vad det hela betydde, att något nytt skulle kunna byggas av spillrorna som lämnats bakom.
Men varje gång närheten fanns där, återuppstod den känslan. Det behövdes inte drickas hela havet för att veta att det var salt. Den insikten fanns redan från första droppen. Och nu, sittandes vid köksbordet, kändes det som om glaset hållits fast alldeles för länge, trots att det redan var klart att det borde ha släppts för länge sedan.
Det var inte bara sveket, utan också längtan efter att tro på något bättre som hade förrått. Viljan att hitta ljuset i mörkret, att hålla fast vid idén om att kärlek skulle kunna rädda allt. Men hur många gånger hade detta inte hänt förut? Hur många gånger hade människor svikit varandra, fallit tillbaka i samma gamla mönster?
Den som sviker en gång, kommer förråda tusen gånger. Det var en läxa som nu hade lärts. Och kanske var det nu dags att göra det som alltid varit en rädsla – att släppa taget helt och hållet. För även om orden återigen skulle låta som sanning, så skulle det alltid finnas något i luften, något som aldrig riktigt var på riktigt.
Med fönstret öppet strömmade den kalla höstluften in, svalkande huden och rensande tankarna. Nu var det tid att stänga dörren – för gott.