Det var en gång en kvinna, en sådan där unik varelse som får dig att ifrågasätta hela ditt livsval. Hon var inte bara vacker, hon var också mästare i något som jag inte ens visste var en sport – att vara närvarande och ändå frånvarande på exakt samma gång. Det krävs en speciell talang för att kunna prata i en timme utan att egentligen säga någonting alls. Men det var hon expert på.
Våra konversationer var som att titta på en omgång schack där bara hon visste reglerna – men förmodligen hade glömt dem halvvägs igenom. “Jag sa ju det där för tre månader sedan”, var hennes standardreplik, trots att det tydligen bara var i hennes huvud hon sagt det. Det var som att leva i en verklighet där logik och konsekvens bara var valfria extratillbehör.
Hon var också den typen som alltid hade en plan. En plan som ändrades ungefär lika ofta som hon bytte outfit. ”Vi ska absolut resa till Paris i sommar!” sa hon – medan hon redan hade börjat boka sin soloresa till Bali utan att säga ett ord. Och sedan när hon kom tillbaka? Ja, självklart skulle det vara mitt fel att jag inte följde med, eftersom jag ”inte hade förstått signalerna”. Signalera lite tydligare nästa gång kanske?
Och romantiken? Det var ett kapitel för sig. Hon hade den sällsynta förmågan att alltid få det att kännas som att hon gjorde mig en stor tjänst bara genom att vara i samma rum. “Åh, jag antar att jag kan stanna för middag, men bara om du inte gör något för komplicerat. Jag är inte hungrig egentligen.” Jo, det märktes verkligen när hon satt där och petade i sin sallad som om den gömde ett djupt filosofiskt mysterium som bara hon kunde lösa.
Hon kunde också slänga ur sig ett “Jag älskar dig” när det passade henne, och hennes humör. Det var inte en fråga om känslor, utan mer ett taktiskt drag – som om orden i sig skulle lösa en situation eller fylla ett tomrum. Men om jag sa det på fel tidpunkt? Då var det minsann överdrivet eller “onödigt tjatigt.” Kärleken flöt fritt… men bara när det var bekvämt för henne.
Men hennes riktiga superkraft var självömkan. Hon kunde, med ett knappt märkbart ansiktsuttryck, få det att låta som att varje obetydlig händelse var ett personligt slag mot henne. Bussen var sen? Världens fel. Glömde jag hennes tredje mellannamn på en födelsedagsinbjudan? Skandal! Det var ett under att hon överlevde en dag med allt som gick emot henne.
Och ändå, trots all denna briljans, skulle hon alltid, på något märkligt sätt, vända det till att vara min brist på empati som var problemet. “Du förstår mig bara inte”, sa hon alltid med en suck. Nej, verkligen inte. Det var som att försöka lösa ett sudoku med bara bokstäver.
Drottningen av Ingenstans, den fulländade konstnären i att göra allt till en tragedi – och jag, en simpel statist i hennes oändliga drama.