Gaslighting fick mig att känna mig vilse i mig själv. Självtvivlet gnagde konstant, och osäkerheten lade sig som en tung skugga över mina tankar. Jag ifrågasatte allt – mina känslor, min verklighet, och om det jag upplevde ens var sant. Skulden hängde alltid över mig; varje problem verkade vara mitt fel. Genom subtil psykisk manipulation blev jag känslomässigt nedtryckt och förlorade tron på mitt eget omdöme. Jag levde i en ständig oro över att jag överreagerade, att det var jag som var problemet. Det var psykisk misshandel i sin mest förödande form, där jag långsamt förlorade kontakten med min egen styrka och verklighet.
Jag minns första gången jag började tvivla på mina egna tankar. Det var inte något stort, bara en liten kommentar, en försiktig korrigering av något jag trodde att jag visste. “Det där hände aldrig”, sa du med ett lugnt tonfall, som om jag missförstått allt. Jag skrattade bort det då, tänkte att jag kanske verkligen mindes fel. Men fröet var sått.
Det blev fler sådana små stunder. Dina ord letade sig in som mjuka, nästan vänliga viskningar i mitt medvetande, och började ta över. “Du är alltid så känslig.” “Det är inte alls vad jag sa.” “Ingen skulle reagera som du gör.” Det var subtilt, nästan omärkligt till en början, men snart hade du förvandlat mitt sinne till ett slagfält.
Jag började ifrågasätta allt. Var det verkligen så illa som jag kände? Kunde det vara så att jag överreagerade? Jag såg på dig för svar, men varje gång jag försökte konfrontera dig vände du det mot mig. Din skicklighet låg i att låta mig tro att du hjälpte mig, att dina korrigeringar och kritiska blickar var för mitt bästa. “Jag vill bara att du ska förstå hur du ibland kan verka”, sa du, och jag svalde det som medicin jag inte kunde ifrågasätta.
Osäkerheten växte som en mörk skugga inom mig. Jag började undvika att dela mina tankar, rädd för att de skulle bli avfärdade eller vridna till något jag inte längre kände igen. Var jag galen? Var det jag som gjorde allt fel? Du var min kompass, men du pekade aldrig mot norr, och jag förlorade mig själv i labyrinten du byggt.
Skulden var tyngst att bära. Det fanns alltid en anledning till varför något gick fel, och den anledningen var alltid jag. Om du var arg, hade jag triggat dig. Om du var ledsen, hade jag misslyckats. Och om jag vågade stå emot, blev du lugn och kylig, som om mitt motstånd var det mest irrationella du någonsin sett. “Varför gör du det här så stort?” frågade du ofta, som om det var jag som var problemet, aldrig du.
Känslomässigt kände jag mig som ett tomt skal. Min självbild var som en spegel du krossat och sedan återmonterat i din egen design. Det fanns ingen plats kvar för min egen reflektion. Jag levde för att hålla dig nöjd, för att undvika din besvikelse, din irritation, din tysta behandling.
Det som gjorde mest ont var hur du fick det att se ut som om du brydde dig. Som om dina handlingar var kärlek, fast de sakta kvävde mig. Och kanske var det därför det tog så lång tid att förstå vad som hände. För det är svårt att inse att någon du älskar och litar på kan manipulera dig så skickligt, så metodiskt.
Men en dag bröts mönstret. Jag minns inte exakt vad som hände, men något inom mig vaknade. Kanske var det den där lilla rösten som aldrig tystnade helt, som viskade: “Det här är inte kärlek.” Jag började läsa, lära mig om gaslighting och psykisk misshandel, och varje ord jag tog in kändes som att låsa upp en dörr till en fängelsecell jag inte visste att jag satt i.
Det var inte enkelt att lämna. Det kändes som att riva ut en del av mig själv, för du hade blivit en del av mig – eller så trodde jag i alla fall. Men varje steg bort från dig var ett steg närmare mig själv.
Idag kämpar jag fortfarande med självtvivel och osäkerhet. Men jag vet nu att de inte är mina egna. De är ekon av ditt grepp över mig, och varje gång jag står emot dem tar jag tillbaka en bit av mitt ljus. Ett ljus som du försökte släcka, men som aldrig riktigt dog.
Jag vet nu att kärlek aldrig är manipulation. Kärlek är inte att få någon att tvivla på sig själv. Och framför allt, kärlek är inte att trycka ner någon för att höja sig själv. Det är min styrka idag, och det är vad jag påminner mig om varje gång osäkerheten försöker ta över.