Ilskan brinner inom mig, som en eld jag inte kan kontrollera. Jag känner hur den växer, hur den tar över varje tanke, varje andetag. Det är som om något i mig håller på att sprängas, och jag vet inte hur jag ska hindra det. Jag vill bara få ut allt. Få det att försvinna. Släppa taget om det som håller mig fången i denna oändliga cirkel av frustration och smärta.
Jag är så trött. Trött på att bära på allt detta, trött på att känna som jag gör. Trött på att ingen förstår hur tungt det är, hur det ibland känns som om världen krossar mig. Varje dag är en kamp, och ibland undrar jag om jag ens vill fortsätta slåss.
Det är en ilska som inte bara handlar om en sak, utan om allt. Allt jag har samlat på mig, alla de små besvikelserna, missförstånden, förlusterna som har staplats på varandra tills jag inte längre vet vad som är vad. Det är som en storm inom mig, och jag vill skrika, slå, gråta – vad som helst för att få ut det.
Jag orkar inte mer. Det är orden som ekar i mitt huvud, som en trötthet som sitter djupare än någon vanlig trötthet. Det är en känsla av hopplöshet, som om ingenting jag gör spelar någon roll längre. Som om allt jag har försökt hålla ihop bara faller isär.
Men samtidigt, mitt i denna storm, vet jag att jag måste fortsätta. För vad finns det annars? Och kanske, om jag bara kunde släppa ut allt detta, om jag kunde få bort det från mig, skulle jag hitta lite lugn. Kanske finns det ett sätt att ta mig igenom det, även om jag inte ser det just nu.
För ilskan är inte hela mig. Det finns något mer, något under den, och kanske måste jag bara nå dit. Men just nu – just nu vill jag bara att allt ska försvinna.