Markus hade alltid varit en rationell man. Han arbetade som ingenjör, trivdes med strukturer och logik, och var van vid att lösa problem med kalla, metodiska tankar. Men de senaste veckorna hade något börjat gnaga på hans förnuft, något som inte kunde mätas eller förklaras bort. Mardrömmarna.
Det började oskyldigt, med enstaka drömmar som skrämde honom ur sömnen. I drömmen befann han sig på en plats som först verkade välbekant, men som snabbt förvandlades till en labyrint av skuggor och viskningar. Väggarna i rummet kröp närmare, som om de levde, och luften var tung och kvävande. Han försökte skrika, men inget ljud kom ut.
När han vaknade på nätterna låg han alltid kallsvettig och andfådd, men försökte skaka av sig rädslan. ”Bara en dröm,” sa han till sig själv, ”bara en dröm.” Men när nätterna gick blev drömmarna mer påträngande, mer verkliga. De följde honom, klamrade sig fast vid hans sinne även när han var vaken, tills han inte längre kunde skilja dröm från verklighet.
En natt förlorade Markus sig helt i mardrömmen. Han befann sig i en ändlös korridor, upplyst av ett kallt, blått ljus som inte kastade några skuggor. Väggarna var täckta av otydliga symboler, runor som pulserade som om de andades. Ju längre han gick, desto längre sträckte sig korridoren, tills det kändes som om han aldrig skulle komma fram. I fjärran hörde han ett lågt mullrande, en dyster, olycksbådande melodi.
Till slut nådde han en dörr. Den var tung och sliten, som om den hade stått där i århundraden och väntat på honom. När han tryckte upp den möttes han av en oformlig skugga, en gestalt som saknade ansikte men som ändå stirrade rakt på honom. Skuggan rörde sig långsamt framåt, dess konturer oklara, och Markus kunde känna en isande kyla sprida sig genom sin kropp. Han försökte vända om, men dörren var borta, ersatt av en vägg av sten.
När han vaknade var det mitt i natten, men den vanliga lättnaden över att drömmen var över infann sig inte. Istället kändes det som om en del av mardrömmen hade följt med honom tillbaka. Dagarna som följde var som en dimma. Markus kunde inte koncentrera sig på arbetet, hans tankar var slöa, som om hans sinne var täckt av ett tungt lager av mörker. Hans kollegor märkte att något var fel, men han skakade bara på huvudet och sa att han var trött. Det var en underdrift.
Sömnlösheten åt sig in i varje aspekt av hans liv. Han blev irriterad, kunde inte fokusera och började göra misstag på jobbet. Men det som skrämde honom mest var att han började se saker i ögonvrån, skuggor som rörde sig i hans perifera synfält. När han vände sig om var inget där, men känslan av att vara iakttagen satt kvar.
Markus besökte en läkare som skrev ut sömntabletter, men de hjälpte inte. Istället för att somna in i en djup, drömlös sömn, slungades han rakt in i samma mardröm, natt efter natt. Skuggan blev mer aggressiv, närmade sig honom snabbare, och korridoren blev kortare. En natt sträckte skuggan ut en hand mot honom, och när den rörde vid honom kändes det som om hela hans kropp frös till is.
När han vaknade denna gång var det med en skrämmande insikt – om han inte lyckades fly skuggan snart, skulle den ta honom. Och då skulle han kanske aldrig vakna igen.
Markus försökte förbli vaken. Han satt uppe hela natten, stirrade på den fladdrande ljuslågan från stearinljus i hopp om att den skulle hålla mörkret borta. Men tröttheten var för överväldigande, och till slut föll han i en djup, drömlös sömn.
Nästa gång han drömde, var det som om skuggan väntat på honom. Den stod mitt i korridoren, stilla, som om den inte längre behövde jaga honom. Markus insåg att han inte kunde fly. Med ett sista, desperat försök att återfå kontrollen över sitt eget sinne, bestämde han sig för att konfrontera skuggan.
Han gick långsamt fram till den, och när han stod ansikte mot ansikte med den mörka gestalten, kände han en underlig lugn sprida sig inom honom. Skuggan gjorde ingen ansats att röra sig, den bara stod där och stirrade tillbaka. Markus sträckte ut sin hand, och när han rörde vid skuggan, kände han något oväntat – värme.
I det ögonblicket förstod han. Skuggan var inte en fiende, utan en del av honom själv. Ett fragment av något han hade förträngt, något han hade vägrat erkänna. Kanske var det rädslan för att förlora kontrollen, kanske var det ensamheten han alltid ignorerat. Skuggan representerade allt han inte vågat möta, och när han nu stod inför den, insåg han att det enda sättet att besegra den var att acceptera den.
När Markus vaknade denna gång kände han sig annorlunda. Han var fortfarande trött, men mardrömmarna förlorade sin makt. Tankarna, som tidigare varit insvepta i ett mörkt töcken, började klarna. Han började förstå att mardrömmarna hade varit en signal, en del av honom som desperat försökte nå fram. Genom att konfrontera sin rädsla, hade han återtagit kontrollen över sitt sinne.
Skuggfiguren dök upp ibland, men inte längre som ett hot. Den blev snarare en följeslagare, en påminnelse om den mörka sidan av honom själv som han nu kunde möta med förståelse, snarare än rädsla. Och med tiden blev nätterna återigen en plats för vila, och dagarna fylldes med ljus.