Det är som om du hela tiden bar en mask, en fasad som dolde ditt sanna jag. Jag trodde att jag kände dig, att det fanns äkta känslor bakom dina ord och handlingar. Men nu ser jag att det bara var en illusion, en skärm du höll upp för att dölja ditt sanna ansikte. Under ytan finns ett ego som drivs av själviskhet, ett tomrum där empati borde ha funnits.
Du visade mig en version av dig själv som aldrig existerade, och jag var dum nog att tro på den. Jag förstod inte att allt du gjorde och sa var för att tjäna dina egna syften, att det aldrig fanns något djup bakom dina ord. Din brist på empati har blivit smärtsamt tydlig, och jag ser nu att du aldrig verkligen brydde dig, aldrig kunde känna det jag kände.
Din mask har fallit, och det som återstår är en bild av någon som saknar förmågan att älska på riktigt. Det är tragiskt, egentligen, att någon kan vara så tom inombords. Men nu när jag ser det klart, inser jag att jag måste släppa taget om dig, för det finns ingen framtid där äkta känslor och respekt kan frodas i skuggan av ditt ego. Jag förtjänar mer än att bli bedragen av någon som bara bär en mask.