Helt plötsligt blev jag en främling, som om jag aldrig existerat. Vi som var så nära, delade vårt liv tillsammans, skrattade åt samma skämt, grät åt samma sorger. Allt det där som kändes så självklart försvann, och kvar blev jag i ett tomrum som ekade av tystnad. Dagarna är sig inte längre lika, för varje steg jag tar känns som ett steg bort från den jag en gång var – den personen som jag var med dig.
Jag undrar hur det blev så. Vad var det som hände? Små sprickor i fasaden som vi ignorerade, eller ett plötsligt ras? Det är svårt att sätta fingret på det, för allt var så subtilt, så tyst. Nu när jag ser tillbaka känns det som om vi gradvis gled isär utan att någon av oss riktigt förstod det. Och när vi till sist föll, gjorde vi det utan att ens inse hur långt vi fallit.
Men trots allt saknar jag oss. Inte bara dig, utan oss de vi var, det vi hade.
I början fanns alltid ett ”vi”, aldrig ett ”jag” eller ”du”. Vi var sammanflätade i våra planer, drömmar och framtid, som om livet aldrig skulle kunna existera på något annat sätt. Varje liten stund tillsammans fyllde mig med en trygghet som jag trodde var orubblig. Men nu, i skuggan av allt som varit, känns det som om jag ser tillbaka på ett liv som tillhör någon annan. Som om jag betraktar en film av oss, där skådespelarna spelar ut rollerna vi en gång hade, men utan den intensitet och närhet vi kände.
Nu är jag ensam, omgiven av minnen. De små sakerna gör mest ont – som att höra en låt vi brukade lyssna på, eller gå förbi ett kafé där vi brukade sitta. Varje gång dras jag tillbaka till en tid då allt var enkelt och rätt. Men så rycks jag tillbaka till verkligheten, där ditt skratt inte längre fyller rummet och dina ord inte längre lugnar mig.
Jag frågar mig själv hur man går vidare. Hur släpper man taget om någon som varit så djupt rotad i ens själ? Det finns ingen handbok för hur man lagar ett brustet hjärta. Allt jag vet är att jag måste fortsätta framåt, även om varje steg känns tungt och varje andetag är en påminnelse om vad som inte längre finns.
Ändå, mitt i all denna smärta, finns det små gnistor av hopp. Någonstans långt inom mig, vill jag tro att jag en dag kommer att kunna le igen, att jag kommer att kunna känna lycka utan att den överskuggas av förlusten. Kanske kommer jag att hitta tillbaka till mig själv, till den person jag var innan jag blev ett ”vi”.
Men just nu är det svårt att se den framtiden. Jag är kvar här, i skärvorna av det som en gång var, och försöker långsamt, bit för bit, bygga upp något nytt.
Tiden går, och jag inser att läkning inte är en rak väg. Det är ett virrvarr av känslor – sorg, ilska, längtan, och ibland ett uns av lättnad. Vissa dagar känns det som om jag har kommit långt, andra dagar dras jag tillbaka, som om ingenting har förändrats. Men trots allt inser jag att jag måste ge mig själv tid, tillåta mig att känna allt, och inte skynda på processen.
Sakta men säkert börjar jag återupptäcka vem jag är när jag inte längre är en del av oss. Jag hittar små glädjeämnen i ensamheten, saker som jag aldrig riktigt lade märke till förut. En promenad i skogen, tystnaden som omger mig när jag sitter med en bok, det stilla regnet mot fönsterrutan – allt det där som jag brukade dela med dig, men som jag nu lär mig att uppskatta för min egen skull.
Jag förstår nu att även om vi inte längre delar våra liv, så bär jag fortfarande med mig det vi hade. Vi är en del av min historia, och den historien kan jag inte sudda ut. Men den behöver inte definiera mig heller. Jag är mer än bara de minnen vi skapade tillsammans.
När jag tänker på framtiden nu, är det inte längre med samma tyngd. Jag ser inte längre på den som en tom horisont, utan som ett landskap fullt av möjligheter. Jag kanske aldrig blir den jag var innan vi möttes, men jag kommer att bli något nytt – en version av mig själv som har gått igenom förlust, men som också har lärt sig att resa sig igen.
Och kanske, en dag, kommer jag att kunna se tillbaka på allt det här med tacksamhet, istället för smärta. Inte för att det var enkelt, men för att det lärde mig något viktigt: att jag kan stå på egna ben, att jag kan leva vidare, och att jag, trots allt, har styrkan att hitta mig själv igen.
Det är inte slutet på min berättelse – det är bara början på något nytt.