Det är kväll. Tystnaden har lagt sig över rummet som en tung filt, och jag sitter där, ensam. Fast egentligen är jag inte ensam. Hjärnspökena har trängt sig in, som de alltid gör när mörkret faller. De har många namn: Ängslan, Oro, Rädsla. Deras närvaro är så stark att det känns som om de kväver mig, kryper in i varje tanke, viskar att jag inte duger, att jag inte kan, att jag inte är tillräcklig.
De vet exakt var de ska slå till. De känner till mina svagheter, mina rädslor, de där djupa, dolda osäkerheterna som jag knappt vågar erkänna för mig själv. De smyger fram när jag är trött, när jag är sårbar, och deras röster blir högre och högre. ”Du klarar inte detta”, säger de. ”Varför ens försöka? Du vet att du kommer misslyckas.”
Men jag har lärt mig en sak. Jag har lärt mig att inte slå tillbaka. Att inte argumentera eller be dem hålla tyst. Det gör dem bara starkare, ger dem mer kraft. Så jag svarar istället med de enda orden som funkar.
“Vi får se.”
Det är ett simpelt svar, men det är kraftfullt. Det är ett löfte om att framtiden inte är skriven än, att deras profetior inte är lag. “Vi får se,” säger jag, och det tystar dem, åtminstone för ett ögonblick. Det ger mig en chans att andas, att samla mig.
Det betyder inte att jag har vunnit, inte riktigt. De kommer tillbaka, varje kväll, som en envis skugga som aldrig riktigt försvinner. Men varje gång jag svarar med ett “vi får se”, tar jag tillbaka lite av kontrollen. Jag påminner mig själv om att jag inte behöver ha alla svar nu, att jag inte behöver lösa alla problem på en gång.
Hjärnspökena försöker hålla mig nere, men jag står kvar. Jag är fortfarande här, trots deras försök att förminska mig. Och även om jag inte alltid känner mig stark, även om jag ibland tvivlar, så har jag min enkla strategi.
Vi får se.