Jag var nio år gammal när mina föräldrar började misstänka att något inte stod rätt till. De trodde till en början att jag bara ignorerade dem, som när de ropade mitt namn och jag inte svarade. Jag minns inte exakt när jag själv förstod att jag inte hörde som alla andra, men jag minns känslan av förvirring, som om världen ibland sänkte volymen utan att jag hade kontroll över det.
När hörselnedsättningen bekräftades, förändrades mycket för mig, även om jag kanske inte insåg det just då. Det har inte varit lätt sedan dess, och sanningen är att jag fortfarande kämpar med att acceptera det fullt ut. Ibland känns det som om detta funktionshinder tvingar mig att leva på ständig vakt, som om jag inte riktigt kan slappna av och bara vara.
Att alltid behöva vara beredd, att alltid kämpa – det kan vara utmattande. Jag kan känna mig isolerad, som om jag befinner mig bakom en glasvägg där jag ser världen men inte hör den ordentligt. Det påverkar de små sakerna, som att höra någon ropa mitt namn eller ta del av samtal som sker runt omkring mig.
Jag försöker göra mitt bästa för att leva med det, men ibland känns det som om jag överlever snarare än lever. Det är en kamp, men jag vet att jag inte är ensam. Varje dag påminner jag mig själv om att min hörselskada inte definierar mig – den är en del av mig, men inte hela mig. Och trots allt är jag här, och jag fortsätter framåt.
Trots att jag levt med min hörselskada i många år, kommer det stunder när jag fortfarande blir överraskad av hur mycket det påverkar mig. Det är de där små ögonblicken – när någon pratar bakom min rygg och jag inte uppfattar vad de säger, eller när jag är i en högljudd miljö och alla röster flyter ihop till ett enda brus. I sådana stunder känns det som om jag befinner mig i en annan värld, en där ljud och mening är diffusa och svåra att fånga.
Människor runt mig ser oftast inte hur jag kämpar. Utåt sett verkar jag ofta lugn, men inombords pågår en ständig ansträngning. Jag måste fokusera dubbelt så hårt i samtal, läsa av läppar och tolka kroppsspråk för att fylla i de luckor som hörseln inte kan leverera. Det kan kännas som om jag är en detektiv i min egen vardag, ständigt på jakt efter ledtrådar för att förstå vad som händer omkring mig.
Den inre kampen har gjort att jag ibland känner mig avskild från andra. Det är svårt att förklara hur det känns att alltid behöva vara på alerten, att aldrig riktigt kunna slappna av i sociala sammanhang. Det finns en rädsla för att missa viktiga delar av samtal, eller ännu värre – att verka frånvarande eller ointresserad. Att vara tvungen att fråga om igen, eller ibland bara nicka och låtsas förstå, känns som ett nederlag, en påminnelse om min begränsning.
Men trots allt detta har min hörselskada också lärt mig saker om mig själv. Jag har utvecklat en djupare känsla för tålamod, inte bara mot andra, utan även mot mig själv. Jag har blivit mer uppmärksam, lärt mig att läsa människor på andra sätt än genom vad de säger. Kanske är det därför jag ibland känner mig mer inkännande – jag har blivit expert på att lyssna, även om det jag hör inte alltid kommer genom öronen.
Även om jag ännu inte helt accepterat min hörselskada, vet jag att jag ständigt lär mig att leva med den. Det är inte en rak väg, och vissa dagar känns svårare än andra. Men genom allt har jag insett att kampen i sig är en del av min styrka. Jag kanske inte alltid hör världen som andra gör, men jag upplever den på mitt eget sätt – och det är något jag långsamt börjar lära mig att värdera.
Att leva med en hörselskada har inte bara påverkat mig; det har också påverkat de människor som står mig nära. Jag märker det i deras ansikten ibland, hur de försöker anpassa sig, tala tydligare eller upprepa sig. Ibland ser jag frustrationen, och även om den inte är riktad mot mig, känns den som ett extra lager av börda. Jag kan känna att jag är orsaken till att de måste anstränga sig mer, att jag på något sätt är en tyngd som andra måste bära.
Det är en konstig balans. Jag vill inte vara till besvär, men samtidigt behöver jag hjälp. Och den hjälpen, hur välmenande den än är, påminner mig ständigt om min funktionsnedsättning. Det blir en dubbel kamp – att försöka navigera min egen verklighet och samtidigt se hur andra påverkas av den. Ibland känns det som om jag inte bara bär min egen börda, utan också deras.
Vänner och familj är förstås förstående. De stöttar mig på alla sätt de kan, men jag vet att det också kan vara jobbigt för dem. Jag kan känna deras trötthet efter att ha upprepat något för tredje gången eller hur deras energi sjunker när jag missar poängen i en konversation och måste be dem förklara från början. Det är en subtil trötthet, men den finns där. Och jag bär den med mig, som en tyst påminnelse om att jag påverkar deras liv, inte bara mitt eget.
Jag försöker så gott jag kan att inte låta det påverka mina relationer, men ibland känns det som en osynlig mur. Det finns gånger när jag bara drar mig tillbaka för att inte orsaka besvär, väljer att vara tyst i stället för att be någon upprepa sig ännu en gång. Dessa stunder av isolering är kanske det som gör det svårast – känslan av att jag ständigt måste balansera mellan att delta i världen och att undvika att vara en belastning.
Men samtidigt vet jag att jag inte är ensam. Det finns så många som går igenom liknande situationer, oavsett om det handlar om hörselskador eller andra osynliga funktionsnedsättningar. Vi delar en tyst förståelse för hur det är att navigera en värld som inte alltid är anpassad efter våra behov. Den vetskapen ger mig en viss tröst – att vi alla, på något sätt, bär vår egen kamp, men att vi också delar den med varandra.
Det som kanske väger tyngst är rädslan för att inte bli förstådd, att alltid känna sig lite utanför. Att behöva förlita sig på andra, samtidigt som jag vill stå på egna ben. Men genom allt detta har jag lärt mig att sårbarhet inte är en svaghet. Att det är okej att be om hjälp, och att de som verkligen bryr sig om mig gör det utan att se mig som en börda.
Jag må kämpa varje dag med min hörselskada, men jag är också omgiven av människor som älskar mig och som jag älskar tillbaka. Och även om jag känner tyngden av min situation, så känner jag också styrkan i gemenskapen. Det är i de små gesterna, i deras tålamod och omtanke, som jag hittar min kraft att fortsätta. Och jag påminner mig själv att trots allt – trots tyngden, frustrationen och kampen – så är jag inte ensam.
Så, även om livet med en hörselskada har sina utmaningar, både för mig och för dem omkring mig, har jag lärt mig att varje dag handlar om balans. Balansen mellan att acceptera mina begränsningar och att fortsätta sträva framåt, mellan att be om hjälp och att ge mig själv tillåtelse att vara sårbar. Det är en kamp, ja, men det är också en resa mot att förstå att jag är mer än min funktionsnedsättning.
I de stunder då det känns som om världen stänger sig runt mig, påminner jag mig om att jag har stöd. Jag har människor som ser mig för den jag är, och som stannar kvar trots att vägen ibland är krokig. Och även om jag fortfarande kämpar för att acceptera allt det här, har jag lärt mig att jag inte behöver göra det ensam.
Jag vet att det finns andra som också bär sin kamp tyst, precis som jag. Och kanske, just i den tysta gemenskapen, finns en styrka som är större än något jag kunnat föreställa mig. Vi överlever inte bara – vi lever, tillsammans.