Det finns stunder då vi förlorar oss själva, i tankarna, i bruset, i världen omkring oss. Du vet de där ögonblicken när tystnaden ekar och allt som finns kvar är en tanke, en undran. Söker du mig då? I det där mellanrummet mellan natt och dag, när själen viskar sitt innersta?
Jag har ofta undrat över tidens oförklarliga gång. Hur den kan kännas som både en vän och en fiende. Du kanske tänker på mig ibland, när vinden smeker ditt ansikte eller när mörkret faller tyngre än väntat. Men vet du, om du söker mig när du vill, kommer du finna mig när jag vill.
Det är som om våra själar dansar i olika rytmer. Jag kanske är här, bredvid dig, men mina tankar vandrar någon annanstans. Och när du längtar efter mig, kanske jag redan har vandrat för långt, till platser du inte kan nå.
Men om du lyssnar, om du verkligen lyssnar, kan du höra mig. I varje andetag, varje hjärtslag, där finns jag. Och om jag vill att du ska finna mig, då kommer du veta. Det finns inget tvivel då, bara en tyst, stillsam visshet.
Kanske är det just det som är magin i allt detta. Att vi inte alltid behöver söka varandra. Att vi bara kan finna, när vi är redo, när vi båda vill.
Och kanske, när du minst anar det, när tystnaden mellan oss inte längre känns tung utan istället som en varm filt som sveper sig runt oss båda, kommer vi finna varandra där. Inte genom sökandet, inte genom jakten, utan genom att bara vara.
För det är inte alltid i viljan att finna som svaret ligger, utan i viljan att släppa taget, att låta det komma när det är menat. Om du söker efter mig när du vill, och jag låter dig finna mig när jag vill, då är det då vi verkligen möts — i en plats bortom tid och rum, där våra själar slutligen kan vila.
Och i det ögonblicket, behöver vi inte längre leta.