Varje dag känns som en återkomst till något jag försöker förstå, men inte helt kan greppa. Varje morgon väcks jag av en tystnad, inte bara i rummet, utan också i mig själv. Det finns så mycket som rör sig därinne, men ändå kan jag inte formulera det. Det är som om jag bär på en ocean av känslor, men orden ligger gömda på botten, för långt bort för att nå.
Vissa dagar känns lättare, som om jag lärt mig dansa med de osynliga vågorna. Andra dagar, tynger de mig, som om jag är på väg att sjunka. Miljoner känslor strömmar genom mig—frustration, glädje, sorg, hopp—men det finns inget sätt att uttrycka dem. Det är som om jag lever i en dimma, där varje rörelse och varje tanke är svept i en tysthet jag inte kan bryta.
Det är inte så att jag saknar orden helt. De finns där, någonstans, flytande på ytan. Men när jag sträcker mig efter dem, försvinner de innan jag ens hunnit greppa dem. Jag tänker ibland på hur det skulle kännas att verkligen kunna sätta ord på allt detta. Att kunna säga vad jag känner, vad jag tänker, utan att känna mig fast i den här inre tystnaden.
Människor runt mig verkar ha så lätt för att prata om sina känslor, som om det vore det mest självklara i världen. Men för mig har det alltid varit annorlunda. Orden har aldrig känts tillräckliga. Hur förklarar man något som känns så stort, så djupt, med något så begränsat som språk? Hur beskriver man alla dessa lager av känslor som virvlar omkring utan att någonsin riktigt stanna till?
Varje dag är en ny chans att försöka, en ny möjlighet att hitta rätt ord. Men när kvällen kommer, och jag sitter där i tystnaden igen, känns det som om jag återigen står på ruta ett. Miljoner känslor, men inga ord.
Och kanske är det okej. Kanske behöver inte alla känslor fångas i ord. Kanske räcker det ibland att bara känna dem, även om ingen annan kan förstå. Kanske är tystnaden också ett språk, mitt eget språk, som bara jag kan höra.