Jag minns allt för väl de små sakerna du ogillade, hur de alltid blev större än de borde ha varit. Du hatade planering. Varje gång jag försökte göra något fint eller ordna något för oss, blev du irriterad. Du ville att allt skulle vara spontant, som om frihet bara kunde finnas i det oväntade. Och jag, som alltid försökt tänka framåt, blev snart osäker på var jag stod.
Det började med små klagomål. Du tyckte inte om hur jag lagade maten, men den gången var annorlunda. Din kritik var hårdare, aggressiv till och med. Orden landade som vassa hugg, och efter det tappade jag lusten att laga mat åt dig. Det kändes som att ingenting jag gjorde längre kunde göra dig nöjd.
Sedan var det den ständiga irritationen varje gång jag frågade vad vi skulle göra till helgen eller under veckan. Du blev frustrerad som om min fråga i sig var ett hot. Men trots det, hade du bestämt dig för att komma förbi en kväll. Jag såg fram emot det. Jag ville överraska dig, visa att jag brydde mig. Jag stod i timmar och lagade en maträtt, en gest av kärlek jag hoppades du skulle uppskatta.
Men i sista stund fick jag meddelandet. Du skulle inte komma. Och där stod jag, med maten jag lagt ner så mycket tid och känslor i. Jag kände mig så ledsen, så arg. Jag slängde all mat, för det kändes som om det inte spelade någon roll längre. Alla dina reaktioner hade lärt mig att det inte fanns någon mening att planera något åt dig.
Och det är inte konstigt att jag reagerade som jag gjorde. Jag ville bara göra dig glad, men du var aldrig tacksam. Istället började du kritisera mig allt hårdare. Jag såg hur du himlade med ögonen när du trodde att jag inte märkte det. När jag frågade vad du sa, svarade du bara ”det var inget” och vände bort.
Du kallade mig korkad, gång på gång. Och ibland, som ett slag i magen, jämförde du mig med din son. Det var som om du njöt av att få mig att känna mig otillräcklig, och det blev ett rent helvete, en psykisk misshandel som åt upp mig inifrån. Din brist på empati, din oförmåga att förstå hur mycket du sårade mig… det var som att du aldrig riktigt brydde dig.
Men nu… nu är jag fri. Jag är så glad att jag bröt mig ur det där destruktiva mönstret. Jag har hittat tillbaka till mig själv, till min egen värdighet. Och det känns som att jag äntligen kan andas igen.