Det var en sån där dag när allt bubblade upp. Jag vaknade med en känsla i bröstet som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Kanske var det ilska, kanske sorg, eller kanske bara trötthet. Men oavsett vad det var, så var den där. Tydlig och verklig.
Jag reste mig från sängen, gick mot köket och satte på kaffet, försökte skaka av mig tyngden, men den satt kvar. Och vet du vad? Jag lät den vara. Ingen energi till att låtsas idag, ingen lust att gömma mig bakom det där leendet som folk förväntar sig. Jag bestämde mig för att alla känslor skulle få finnas idag, utan att döljas.
Under dagen kom de i vågor. Jag blev arg när jag tappade en sked, fnittrade åt något löjligt på radion, och när jag satte mig ner i soffan framåt kvällen, kände jag en liten sorg som rörde sig i mig, nästan försiktigt. Varje känsla var verklig, varje känsla var min, och ingen skulle få säga att jag inte fick känna dem.
Det är lätt att glömma ibland, men jag påminner mig själv att alla känslor har sin plats. De må inte alltid vara bekväma eller passa in i vad folk tycker är “rätt”, men de är en del av mig. Och jag ska inte behöva be om ursäkt för dem.
Jag kan känna allt – ilska, glädje, sorg, tvivel. De är mina att bära, och ingen annan kan säga vad som är rätt eller fel.