Det var en sådan där kväll när tystnaden i lägenheten nästan dånade. Jag satt vid köksbordet, omgiven av mina egna tankar. Kaffekoppen hade för länge sedan svalnat, men jag höll den ändå kvar i mina händer som om den kunde ge någon form av tröst. Utanför fönstret speglades stadens ljus i mörkret, och livet fortsatte i samma takt, men för mig hade allt stannat upp.
Det hade gått några månader nu sedan jag avslutade mitt senaste förhållande. En relation som till en början hade verkat lovande, men som med tiden urholkades av osagda ord och outtalade förväntningar. Det som en gång kändes enkelt hade blivit tungt att bära, och jag hade tvingats inse att det var jag som anpassat mig för mycket, för länge.
Jag suckade och sköt ifrån mig koppen, reste mig och gick fram till fönstret. Med blicken fäst på de blinkande gatlyktorna nedanför började tankarna snurra. Nästa gång, tänkte jag. Nästa gång måste det bli annorlunda.
Jag mindes alla de gånger jag hade suttit i soffan, med ett leende på läpparna, och låtsats vara okej med något som gnagde inuti. Hur jag hade viftat bort mina egna känslor för att inte skapa konflikter, hur jag hade sagt “det är okej” när det egentligen inte alls var det. Det hade alltid funnits en rädsla att bli lämnad om jag var för tydlig, om jag visade mitt sanna jag, fullt ut.
Men nu, nu var det annorlunda. Jag hade bestämt mig. Nästa gång jag träffade någon skulle jag vara rak, ärlig från start. Ingen mer fasad. Ingen mer känsla av att kompromissa bort det som egentligen var viktigt för mig. Jag skulle tala om vad jag gillade, vad jag behövde och vad jag absolut inte kunde tolerera. Det skulle vara på mina villkor, och jag skulle vara öppen, lyssna på alla förslag och idéer, men aldrig låta någon trampa över mina gränser igen.
Jag lutade mig mot fönsterkarmen och kände en sorts lättnad skölja över mig. Det var som om jag precis hade fattat ett avgörande beslut, ett beslut som inte handlade om att hitta den rätta personen, utan om att hitta mig själv i processen.
Nästa gång, då ska jag inte förlora mig själv, tänkte jag. Jag ska vara öppen, ja, men jag ska vara sann. För mig.
Och där, i den tysta lägenheten, med stadens brus som enda sällskap, kände jag en ny sorts styrka växa. Kanske, bara kanske, var jag redo att möta någon ny. Och när den dagen kom, då skulle det vara på mina egna villkor.
Jag log för mig själv och tänkte, nästa gång, ja, då kommer jag att vara den jag alltid velat vara – mig själv, och inget mindre.