Jag vaknade 04:36, tidigare än jag planerat, men något med den tysta gryningen gjorde att jag inte kunde somna om. Istället drog jag på mig mina kängor och bestämde mig för en tidig promenad. Luften var krispig, nästan isande, men på ett sätt som kändes uppfriskande. Jag gick ut i den skog som alltid lockar mig när tankarna behöver stillas.
Hösten låg tung över världen, varje träd klädd i sprakande färger som tycktes brinna i det svaga morgonljuset. Löven prasslade under mina steg, fuktiga men fortfarande fasta, och varje andetag kändes som en påminnelse om hur levande jag var. Det var en berusande känsla som om skogen hade blivit min egen tillflykt där tiden stannade.
Steg för steg försvann världen runt mig, och jag tillät mig att bara vara här, mitt i detta ögonblick. Färgerna, dofterna, och den tysta närvaron av naturen var allt jag behövde. Det var som om varje löv som föll från träden viskade om förändring, men också om skönheten i att låta saker gå. Jag kände hur hösten svepte om mig som en varm filt, och plötsligt fanns inget annat jag hellre ville göra än att fortsätta gå, känna jorden under mig och försvinna in i färgernas dans.
När jag till slut vände hemåt hade jag ett leende på läpparna. Klockan hade knappt slagit åtta, men jag var redan fylld med en ro som dagen inte kunnat ge mig på länge.
När jag kom hem var lägenheten fortfarande tyst. Den där lugna stillheten som bara finns tidigt på morgonen låg kvar, och jag kände mig märkligt uppfylld av den. Jag hängde av mig jackan och kängorna vid dörren och tog en stund för att bara stå där och känna hur den friska luften fortfarande låg kvar i mitt bröst.
Medan kaffet bryggde sig själv i köket, satte jag mig i fönstret och tittade ut över gården. Löven, som nyss hade omfamnat mig i skogen, virvlade nu sakta ner i trädgården som ett sista farväl till sommaren. Solen var högre på himlen nu, och dess ljus gav allting ett gyllene skimmer. Det var som om hela världen andades i takt med mig långsamt och djupt.
När kaffet var klart tog jag koppen i mina händer och kände värmen sprida sig genom fingrarna. Det var en sådan där morgon som gjorde att allt kändes möjligt. Ingen stress, inga måsten. Bara jag och den där känslan av att vara precis där jag behövde vara. Hösten hade den effekten på mig som om den viskade att jag skulle sakta ner och njuta av det enkla, det naturliga.
Jag tog en klunk kaffe och lät blicken vandra över trädgården en sista gång innan jag vände mig mot resten av huset. Kanske var det dags att väcka världen omkring mig nu, men jag tog ett djupt andetag och lät ögonblicket vara kvar lite längre. För i den här stillheten, med höstens färger och morgonens lugn, fanns en sorts ro som jag inte ville släppa.